Allt med föräldraskapet är nytt. Det finns så oändligt många nya nyanser i livet, både vad gäller känslor och livets fysiska och praktiska form. En av de nya känslomässiga aspekterna är beskyddarinstinkten. Den har drabbat mig som en mild paranoia.
– Varför går den fyllefarbrorn så nära mig och min vagn? Kom inte hit!
– O-oh, en stor lösgående svart hund tittar på oss! Du skulle bara våga komma i närheten av mitt barn!
– Sketna cyklister som cyklar mot grön gubbe när jag kommer med min vagn! Dödsstraff!!
Ni skulle bara veta hur jag kände mig igår kväll när vi skulle ut och heja på Joseph på kvällen. Jag visste att Södermalms gator skulle vara fyllda med människor, musik och festivalstämning. Jag brukar älska det. Men igår hade jag en lättare slags ångest kring att släpa ut min älskade son i den miljön. Jag visste att Simon och Jenny skulle vara med, att Wollmar skulle ligga tryggt in sin vagn och att vi till och med köpt hörselkåpor – att det inte på något sätt var en farlig eller riskabel grej att utsätta honom för. Men ändå. Jag kände mig som världens sämsta mamma som drog ut min son i den farliga stockholmsnatten när han egentligen ska sova tryggt i sin spjälsäng.
En annan grej som förändrats är min känsla för mina syskonbarn. Missförstå mig inte, jag älskar dem till bits and pieces. Men de har alltid varit de barnen som stått mig allra, allra närmst och som jag älskat mer än alla andra barn. Ni förstår, lite av “egna barn och andras ungar” i kombination med “blod är tjockare än vatten”. Men nu känns det så otroligt tydligt att de graderats ner till andraplatsen i mitt hjärta. Dessutom är det en väldigt konstig känsla att se på dem i närheten av Wollmar, nu är de plötsligt “de andra barnen” som jag gärna övervakar lite så att de inte råkar hålla Wollmar fel eller på något sätt vara oförsiktiga.
Idag tog jag och Joseph en lång promenad och tog chansen att “prata ut”. Inte för att det varit någon konflikt eller något besvärligt, men för att vi behövde sortera och vädra våra tankar och farhågor om föräldraskapet, hur vår ömsesidiga relation påverkas och hur vi ska hantera en del praktiska ting.
För Josephs del fick han ju omedelbart en väldigt aktiv roll i sitt faderskap i och med att jag var så risig framförallt Wollmars första vecka. Han var otroligt delaktig och involverad i och med att jag inte klarade av att lyfta Wollmar eller lägga honom till bröstet själv de första dygnen. Pappans utanförskap i början av föräldraskapet var en issue som togs upp redan på Föräldrakursen på MVC. Det är först nu det har börjat kicka in här hos oss, den här veckan då Joseph jobbat. Då har ju jag ensam tagit nätterna, amning, blöjbyten och vyssjanden och på dagarna har ju han varit på jobbet. Vi är medvetna om problemet och har satt ord på det, men mer kan man ju inte riktigt göra när biologin helt enkelt bestämmer att det är jag som ska amma. När jag sedan går tillbaks tillbaks till jobbet, då kommer ju “orättvisan” slå tillbaka till mig – då ska jag vara den som är borta från hemmet och har mindre tid med Wollmar under en tid då han börjar bli aktiv och riktigt rolig att vara med. Sånt fick vi prata om idag.
Jag har även upptäckt att jag blivit allt mindre fysisk, att jag nästan känner mig kvävd av att kramar och fysisk närhet just nu. Jag tror att det har att göra med att jag amningen ger en fysisk, nästan lite klängig närhet mest hela tiden. När jag inte har Wollar i famnen vill jag njuta av min egen privata sfär. Jag antar att det kommer kännas så ett tag. Jag hoppas såklart att det ska klinga av i ungefär samma takt som jag börjar vilja kännas vid min kropp igen efter allt. Närheten mellan oss önskar jag såklart att ska finnas där, men man får väl ge det lite tid.
Det är ungefär vad tre veckors föräldraskap gett mig i insikter so far. Det kommer nog mera, skulle jag tro.
