Vi satt på bussen. En mamma med två små flickor kommer skyndande till bussen, en av flickorna sitter i en sulkyvagn. Någonstans på vägen upp i bussen tappar sulkyn ett hjul och en gubbe (läs JUBELIDIOT) tar upp hjulet och frågar mamman om hon inte skulle ha det, och liksom kastar det mot henne som att han förväntar sig att hon skulle fånga lyra.
Grejen är bara den att hjulet istället hamnar I WOLLMARS VAGN.
Nu träffade det som tur var inte Wollmar, men hade det gjort det hade jag med 100% säkerhet slagit en människa för första gången i mitt liv.
Den vreden som jag kände inombords i den stunden har jag aldrig känt dess like av. Jag hade på allvar lust att slå honom gul och blå och skälla ut honom för allt vad han är värd.
Man skulle kunna tro att jag blir skrämd över de nya känslorna som dyker upp. Men inte. Jag blir lite fascinerad av det. Men mest av allt nöjd. Ingen ska få skada mitt barn utan att få veta att han eller hon lever.
Så det så.
Du är grym Mia! Mama-instinkter rocks!!
Den känslan!! Heja heja.
Tas ju till och med hänsyn till detta i lagen..
“Nybliven mamma misshandlade äldre man svårt på buss”
Näe I know the feeling!
Kommer ihåg när jag var SÅ nära att spöa upp en unge som sparkade en fotboll på Saga när hon satt i vagnen. Kanske inte hade vart lika poppis men han var bara nån sekund ifrån att jag lappade till honom ordentligt, kände mig helt okontrollerad av ilska. Istället fick jag ur honom vart han bodde och gick vrålförbannad hem till hans mamma och gapade. Nu drar jag alltid ner sufletten på vagnen (så Emil täcks helt) när jag går in på gården här, kryllar av fotbollsspelande ungar och man vet aldrig om nån blomkruka eller nåt ramlar ner från nån balkong. Tvångsmässig handling kanske men men. //rädd för flygande föremål mot barnvagnar