Om ni läst dagens första inlägg av Joseph så har ni kanske förstått att vi hade en jobbig natt. Inte en jobbig natt som man kan tro att spädbarnsföräldrar överlag har. Wollmar, vårt lilla hjärta, låg och sov snällt som vanligt i sin säng. Jag har haft ganska mycket mer ont de senaste dagarna och har så smått börjat få ta smärtlindring igen för att hjälpa det. Det kickade igång oron hos mig. Så där mitt på natten är jag inte den mest välgenomtänkta personen. Proportionerna blev lite skeva och oron, smärtan och ledsenheten blev bara värre och värre, och tillslut kunde jag inte göra något annat än att lägga mig tätt intill Joseph och storgråta.
Vi fick i alla fall en bra pratstund, även om det inte känns supervälgenomtänkt att ta en sådan sådär mitt i natten. Amningar och blöjbyten gör ju att sömnen blir lite upphackad och sömn är dyrbar, trots allt.
Förmiddagen gav oss dock en positiv överraskning. Favoritbarnmorskan från förlossningen ringde och pratade en stund. Hon gav mig en chans att ställa lite frågor, lyssnade på mig och berättade lite om hur hon sett på det hela. Resultatet av samtalet blev att hon ska prata med läkaren som vi träffade under förlossningen och försöka boka in en träff med henne, Joseph och mig. Dessutom ska vi få träffa en kurator också. Hon är ju såklart lojal mot sina kollegor, men jag tyckte att man kunde ana att även hon ifrågasatte nattskiftets beslut att bara låta natten gå trots att jag var öppen så länge.
Jag kunde inte hålla mig från att gråta ganska mycket under samtalet med henne. Jag är ju så otroligt ledsen och orolig för alltihop, dessutom blev jag ändå rörd och tacksam över omsorgen från vårdens sida. Jag tror kanske inte att alla blir erbjudna så här pass mycket uppföljning, men vad vet jag.
Jag får lite dåligt samvete över att “slösa” med vårdens resurser, nu har jag ju blivit erbjuden fortsatt uppföljning både från MVC och från förlossningsavdelningen. Det känns som att jag lurar systemet på något sätt. Men det är ju faktiskt inget jag direkt tiggt mig till, utan allting har ju erbjudits mig och jag har bara tackat ja. Det kan väl inte vara fel? Jag tror ju faktiskt att jag och vi behöver alla de här tillfällena till bearbetning och uppföljning. Snälla, säg att det är okej!
Du får ta del av just de resurser som finns för bearbetning (tror/hoppas jag). Att du erbjuds och vill ta emot gör ju dig till själva målgruppen, så det är klart att det är ok. Det är mer än ok, det är precis som det ska vara, tänker jag, att de erbjuder utan att du ens behöver ligga på.
Jätte bra att ni får hjälp! Bara tacka och ta emot. Ni behöver prata om det båda två. Man behöver vända och vrida allt och även tillåta sig att ha dåliga dagar. Hoppas mötet med läkaren går bra och ni får svar på era frågor. Jag tror det är vanligare nu än förr (nu låter jag som jag är lastgammal) 😀 att jobbiga och komplicerade förlossningar följs upp och det är bra. Man kan inte bara få sitt barn, åka hem och sen ska vården tro att bekymren, frågorna och oron försvinner.
Kram till er!
Mer än okej!
Totalt fullständigt okej!
Slösa på, det är ni värda. Jag betalar gärna och gladeligen skatt om det går till att ni blir omhändertagna, hjälpta och bearbetade ordentligt!