Ord

Tiden går för fort för att uttrycka allt i ord. Livet som pågår ger sällan utrymme till eftertanke. Vi är för dåliga på att stanna upp och ge livet tid att sjunka in. Vi är för upptagna med nuet eller uppjagade kring framtiden. Jag är ofta den förstnämnda och Mia är den andra.

I natt väcktes jag av att Mia låg tätt intill och grät. Mitt i någon dröm jag hade om Wollmar tyckte jag att det var jättemysigt att Mia låg och grät glädjetårar. När jag vaknade till förstod jag att hon inte alls levt sig in i min dröm utan ligger och är ledsen på riktigt.
Vi sätter oss och pratar, ligger tyst och funderar, gråter båda två mellan varven och pratar ut om vad vi tänker.

På grund av allt som hänt har Mia har hon, som ni läst tidigare, också tagit mer tid att fundera och känna efter över vad som hände under själva förlossningen.
För min del har jag varit för upptagen med nuet för att ge mig själv tid att fundera. Förlossningen var ju inte ett fysiskt trauma för mig. Men föreställ er hur ni mår när den person som ni älskar mest av allt i världen far illa. Det gör ont. Man känner frustration. Dessa känslor och tankar har lagts på hold i och med att vi fick en son som jag behövde ta hand om så fort han kom ut.

Jag har inte vågat tänka att Mias skada kommer bli annat än bra till slut. Detta på grund av att jag dels är en obotlig optimist och dels för att jag har ett djup och sjuk dåligt samvete över att det gick som det gick. Någon stans var det ju mitt ansvar att säga stopp och se till Mias bästa under förlossningens gång. Jag skulle ju vara vaken och beskydda Mia. Hon sa att hon inte orkade, ändå pushade jag på. Jag vet hur blodsockerkänslig Mia är, ändå klagade jag inte på nattpersonalen när hon inte fick något att äta. Hon hade på förhand sagt att hon inte ville ha sugklocka, ändå såg jag bara på medan de tar fram, fäster och drar ut Wollmar med den.

När jag tänker tillbaka önskar jag att jag varit mer vaken och lyhörd och inte bara varit så himla medgörlig och snäll. Jag vet att personalen gjorde sitt bästa efter egen förmåga. Men i och med att det gick snett räcker liksom inte det för mig. Där de misslyckades skulle jag vara kritiskt och bett om vilka alternativ som fanns. Istället gick jag helt in i peppnings-mode. Jag skulle vara energikällan när inte Mia orkade mer. För mig krockade dessa två sidor. Den kritiska och misstrogna och den medgörliga och positiva Joseph.
I det hela kunde förmodligen ingen veta hur det skulle gå och allt hade förmodligen gått bra om inte bara Wollmar fastnat med axlarna.

Hela förlossningen var som att vara ute och vandra i bergen med toppen (Wollmar) som mål. Man går framåt och för varje kulle man går över ser man en till framför sig. Man vet aldrig hur många kullar man har framför sig, eller hur höga de är. Men för varje krön man kommer över tror man att man snart är framme.
Så kändes det: “Snart är vi framme”, i hur många timmar som helst kom krön efter krön. “Snart är vi framme”, “Snart är det över”.

Under vårt samtal i natt kom jag fram till att jag önskat att någon sagt till oss någon gång under förlossningen när vi övergick från “normal”-läge till en komplicerad förlossning. Vi hade en sådan sjuk tillit till personalen och tron om i att bara vi tog oss över nästa hinder så kommer allt att ordna sig.
I slutänden kom världens vackraste Wollmar ut, men allt blev inte bra med Mia.
Den där sista kullen var för farlig och jag önskade att jag känt av det eller fått panik tidigare och insisterat över kejsarsnitt. För då hade Mia sluppit den smärtan som förlossningen innebar även så här i efterhand.

Det ät så konstigt när jag tänker tillbaka på det. Jag såg Mias sargade underliv. Hörde hur de pratade om att hon fått en ruptur. Väntan på operationen. I allt detta kände jag mig där och då ledsen för Mias skull. Men inte alls så upprörd och ledsen själv som jag “borde” ha varit. Jag var förhållandevis oberörd. Helt uppslukad i vår son och hans överlevnad.

Men så småningom kommer allt i kapp oss. Och i natt var det en sådan natt.