Kärleken

Joseph och jag firade ju vår 5-åriga bröllopsdag i juni. Joseph hade hållit på med en överraskning till mig till bröllopsdagen, men någon vecka innan berättade han att den inte skulle hinna bli klar i tid. Jag tyckte då att han lika gärna kunde spara på presenten tills efter att bebisen fötts, en present att ge till mig efter förlossningen liksom.

Note to self: Tro inte att du vill ha känslosamma presenter efter en förlossning. Det blir för mycket känslor för en hormonell Mia att hantera.

Innan hela lilla familjen gick hem från BB hade Joseph varit hemma och hämtat vagnen. Då hade han även passat på att lägga ett paket på min huvudkudde.

Nu blev det ju så att jag inte riktigt var känslomässigt stabil när vi väl landade hemma. Jag såg presenten på håll och bad helt sonika Joseph att ta bort den. Jag var glad, lycklig, ledsen, rädd och otroligt hormonellt känslomässig. Jag kändes direkt att jag inte kunde hantera att få en present som skulle göra mig ytterligare känslosam och rörd (och ja, jag visste på Josephs sätt att den här presenten skulle vara just sådan).

Josepg fick helt enkelt ta och gömma undan den på obestämd tid.

Idag förklarade jag för Joseph att jag kände mig redo. Och då fick jag den här:

En bok med alla våra mejl från första halvåret av vår bekantskap, vänskap och så småningom förhållande. Vi träffades ju när jag bodde i Stockholm och Joseph i Göteborg och innan vi blev tillsammans var vi ju mejlvänner. Efter ett halvår flyttade jag ju ner till Göteborg, då blev det inte så mycket mejlande. Boken innehåller också mejlkonversationer från senare tillfällen när jag var hemma i Stockholm och sommarjobbade och så. Och Josephs lilla tal innan han friade. Och små dikter och grejer i skrivit till varandra. Och lite kort. Och lite av varje från våra 5 år tillsammans. Så fina minnen!

Jag blev otroligt rörd och gråtig. Men idag kan jag hantera det lite bättre än för fyra veckor sedan.

Störst av allt är kärleken!