Världens finaste lilla bebis är förkyld! Vi hade en lång, gråtig och tröst-ammande natt. Wollmar ville bara vara som ett litet frimärke, klistrad mot mig eller Joseph. Vår lilla stackare!
Dock funkar det väldigt bra att spruta in lite koksalt i näsan, efter en stund nyser han ut snorlobba efter snorlobba. Vår duktiga son! (Japp, jag kände mig som en äkta småbarnsförälder när jag stod där mitt i natten med Wollmars utnysta snor på fingret och log stolt…).
Han verkar må bättre redan nu, men vill fortfarande bara vara nära, nära. Men nu sover han gott i alla fall, så det verkar inte vara någon fara med honom.
Ajdå, jobbigt med förkylning när man är så liten! Han är ju verkligen yttepytte.
Log stolt med hans snor på fingret alltså? Jag kommer och tänka på Angela’s Ashes, kapitel 3…
Jajamensan, jag har övervägt den metoden också…Men det är lite VÄL,va?