Det liksom skaver lite, det här med att vara mammaledig. Jag älskar Wollmar, men något intellektuellt stimulerande sällskap är han ju inte. Jag är van att jobba 100% och plugga 50%, jag har svårt att finna mig i den här lunkande lugna tillvaron. Visst, jag var gravidledig länge. Men det var nästan lättare då, då krävde ju min kropp sitt av vila och nedsatt tempo. Nu har jag (nästan) samma energinivå som innan och vill göra saker!
Idag gick vi på första träffen på Läsecirkeln för föräldralediga, på Biblioteket. Hur det var? JÄTTEKONSTIGT!
Jag har ju aldrig varit på någon sådan slags aktivitet förut. Jag fick liksom se mig själv som en av dom, en av mammorna. Som går på såna där hittepå-aktiviteter bara för att. Som sitter där och ställer artiga frågor om varandras barn. Som alla sitter och ammar helt öppet, eftersom alla är liksom invigda i kretsen.
Jag vet inte. Kanske var det för att Wollmar var minst 3 månader yngre än alla andra bebisar. Eller så var det för att jag var yngre än alla de andra mammorna. Eller så är det bara för att jag känner mig som en nybörjare, och alla andra upplevdes som mer rutinerade föräldrar.
Oavsett orsak så kände jag mig liksom lite…som att jag stod utanför och betraktade, snarare än var en deltagare.
Men, det ska väl sägas att ingen direkt kunde ha känt sig hemma där, både för at det var första tillfället för hösten och för att det var en läsecirkels-träff, men det var en introduktion och vi hade ingen färdigläst bok att diskutera.
Men lite känner jag mig också som en låtsas-mamma. Som att någon snart ska komma på mig, att jag inte alls är en av dem, att jag inte alls passar in i det här livet. KOnstig känsla ändå, för jag vet ju verkligen att jag har ett barn, världens finaste och älskvärdaste lille son. Men kanske ändå att jag inte riktigt känner mig som en mamma. Det kommer nog, eller?
Jag ångrar mig lite att jag inte anmält mig till någon kurs den här hösten ( eller ja, jag sökte men blev trettionde reserv på en kurs…). Man kan såklart inte veta, och hade Wollmar haft kolik eller nåt så hade det såkalrt inte gått. Men med världens snällaste och lugnaste bebis så kan jag känna att tiden definitivt hade räckt till för en kurs.
Nu har jag i alla fall två böcker att läsa till nästa läsecirkelsträff om en månad. Dessutom passade jag på att låna “Frukost på Tiffanys” på biblioteket, den stod där så lockande på en hylla och jag kunde bara inte låta bli.
Men. Jag är tacksam för dessa “hittepåaktiviteter”, för jag vill ha minst en sak att göra varje dag. Utöver dagliga promenader, förstås.
