Arabiskt vemod – just så hette den första boken jag läst för läsecirkeln för föräldralediga. Den var faktiskt inget vidare.
Visst, bibliotekariens tanke var att vi skulle läsa andra sorters böcker än från den anglosaxiska berättartraditionen. Det är nog bra på många sätt. Men om det bara var den här boken i sig, eller om det var sättet att skriva och berätta i stort, det vet jag inte riktigt. Men den var inge bra, alltså.
Rörig, spretig och känslosam på ett svårbegripligt sätt.
Jag ska lyxa till det med att läsa “Frukost på Tiffanys” nu emellan, sen ska jag ta mig an nästa bok för läsecirkeln. Sådetså.
Imorgon ska jag och Wollmar förresten göra debut på öppen förskola. Mest för att jag har nöje av det, Wollmar har väl ingen superbehållning av sångstunder och sådär. Men jag och min föräldralediga kusin ska göra sällskap dit, det ska bli mysigt. Det ska bli trevligt med höst, rutiner och vardag nu, känner jag. Även om det såklart hade varit härligt att ha Joseph hemma hela tiden. Vi borde försöka vinna en miljon eller så, kanske. Det hade ju varit nåt.
