Idag är det två månader sedan Wollmar föddes. Grattis min gosse till dina första två månader ute i världen!
Vi firade detta med en hej dundrans brunch (sorry Wollmar att du inte fick smaka något av maten) med 15 personer här hos oss. Alla ville såklart hålla och gosa med den lille jubilaren och han var så klart som vanligt världens finaste och underbaraste grabb som socialt pratade med gästerna och sedan när det passade honom helt sonika somnade.
Efter den mättande, långa och goda brunchen och hela gänget från brunchklubben gått hem tog Mia, Wollmar och jag en härlig solig höstpromenad längst med årstaviken. Mia och jag pratade om de två senaste månaderna och kring det faktum att vi har en barn nu!!! Det som vi landade i var att det är en så sjukt tu-delad känsla:
Samtidigt som ingenting har förändrats så har allt förändrats. Ingenting är som det var, samtidigt som man inte kan tänka sig ett liv på något annat sätt. Hur kan det vara så? Hur kan man så snabbt glömma bort livet som det var innan och hur kan livet helt plötsligt kretsa kring en så liten person?
Vi är i alla fall så sjukt tacksamma till Gud för den välsignelse som Wollmar är i vårt liv och vår bön är att vi kommer att kunna ge honom åtminstone en bråkdel av det som han har gett oss.
