Jag är en tids-pessimist. Jag tror alltid att saker ska ta längre tid än vad de tar. Jag brukar stressa upp mig över saker och säga till Joseph att jag aaaaldrig kommer hinna, alternativt att jag kommer behöva hålla på heeeeeeela dagen med någonting. Det gäller kanske speciellt plugg och sånt, men jag märker det även såna här dagar.
Jag var lite stressad imorse, skulle jag verkligen hinna städa, handla på ICA, gå till systemet och till konditoriet? Och dessutom laga mat och baka någonting?
Jorå. Nu sitter jag här med maten färdigförberedd, den behöver bara få mozzarella på sig och gratineras i ugnen. Och så ska den serveras med nykokt pasta, men det är ju inget att göra innan. (Det är zucchini, kyckling och auberigine som jag skurit i skivor och kryddat och stekt och lagt omlott i en ugnsform. Sedan har jag strösslat över hackade soltorkade tomater och hällt över lite citron. Busenkelt. Kommer serveras med en kall joghurtsås också, tror jag).
Kakan är bakad. (Citronkaka med glasyr, också busenkelt. Googla receptet, finns många, de flesta precis lika bra…)
Allt som jag iddes städa är städat och alla andra planerade göromål genomförda.
Häpp. Joseph är snart på väg hem från jobbet och hans föräldrar är säkert någonstans vid Skövde, på väg hit.
Jag har också upptäckt att jag är en barnvagns-plats-negativist. Jag tror aldrig att jag kommer kunna handla allt på listan och få med mig det hem. Men visst går det! Jag är superduktig på barvagnstetris.
Vad ska jag göra nu då? Läsa lite.
Och beundra mitt senaste second hand-fynd. Snyggaste höstkappan i stan:
