Wollmar sa farväl till Farmor och Siya imorse med att ge dem en hejdundrans uppvisning. Jag hade lagt honom på mage, men helt plötsligt tog han sats och vände över sig på sida. Sedan låg han och liksom pendlade med benet som låg överst och försökte medvetet att få kroppen att väga över så att han skulle hamna på rygg. Han låg och försökte och försökte, man såg hur han koncentrerade sig.
Och vips! Så låg han på rygg! Fina, fina Wollmar!
Jag har också blivit bättre och starkare.
Jag var på återbesök hos sjukgymnasten på gynmottagningen idag, och jag har ökat min styrka till en 4 på 0-5 skalan. Hon sa att det inte är rimligt att vara starkare än så efter en förlossning, även om man inte haft en sfinkterruptur. Heja mig!
Nu får jag träna och dona på bäst jag vill, men inte mer än 3 gånger i veckan. Och jag måste lyssna på kroppen och måste sluta om jag får ont eller tyngdkänsla eller nya blödningar. Allra värsta kontroindicerat är det ju förstås om jag skulle få inkontinensbesvär, då är ju det ju helt olämpligt att träna den aktuella aktiviteten tills jag blivit starkare i bäckenbotten.
Jag är glad! I januari ska jag träffa läkaren igen för att kolla slutresultatet av operationen, ärrbildning, muskelstyrka, funktion och kontinens. Och diskutera tankar inför ev. ny graviditet och förlossning. Tills dess ska jag fortsätta träna knipövningar och försöka återgå till normalt liv. Smärtan är bara att tåla med, den kommer nog finnas med i ytterligare några månader. Men smärta är inget, bara man får leva normalt och vet att det man gör inte förvärrar saken.
