Att vara gravid sägs ju vara “ett välsignat tillstånd”. Javisst, det är en välsignelse att få skapa, bära och vänta ett barn. Livet blir till och formas och utvecklas och ut kommer en fantastisk liten bebis.
I efterhand är jag lite arg på mig själv att jag inte insåg hur fantastisk graviditeten var. Jag bara längtade framåt och var irriterad över hur kroppen förändrades och blev tung och klumpig. Jag skulle njutit mer av den, kan jag i efterhand tänka.
Av naturliga skäl hade jag svårt att njuta av förlossningen och BB-tiden, men jag hade nog åtminstone vett att inse hur sjukt himla häftigt och stort det hela var.
Idag var jag nog på det sista besöket på SÖS innan jag ska på en slutbesiktning i januari. Nu har jag inga mer graviditets- eller förlossningsrelaterade besök kvar hos vare sig barnmorska, sjukgymnast eller läkare.
Det är dags att gå vidare, att inse att graviditet och förlossning är ett avslutat kapitel. Nu tillhör jag inte längre den saliga gemenskapen av gravida kvinnor och nyförlösta.
Nu tillhör jag gruppen småbarnsföräldrar. Och där upphörde rosenskimret.
Ordet småbarnsförälder klingar kladd, vakna nätter, uppfostran och konflikthantering för mig. Detta trots att jag har en hel radda underbara syskonbarn som jag förknippar med helt andra ord: lek och bus, roliga påhitt och mysiga stunder. Och deras föräldrar är vettiga, trevliga, glada och snygga människor som fortsatt leva innehållsrika liv även med sina små barn.
Jag vet ju att vi fortsatt är oerhört välsignade med världens finaste Wollmar. Jag ska bara hitta mig själv i småbarnsförälders-genren och lära mig att njuta av livet så som det är nu. (Lättare sagt än gjort, huh?)
Jag vet inte om jag är konstig, men det kändes lite småsnopet att promenera från SÖS idag och kunna konstatera att det är över nu. Fastän jag vet att de flesta bara föder sina barn och får en endaste uppföljning hos sin barnmorska på MVC. Jag menar, “tack vare” skadorna jag fick så blev ju hela “graviditets- och förlossningsförloppet” längre för mig på ett sätt. Missförstå mig inte, jag hade GÄRNA velat vara utan min sfinkterruptur.
Summa summarum: Det var sjukt härligt och häftigt att vara gravid, att bära ett barn och följa magens utveckling. Det var ännu större att föda det och upptäcka att bebisen verkligen fanns på riktigt och var ett riktigt litet underverk, ett livets mirakel i sin sannaste form.
En vän till oss sa för några veckor sedan att det bästa med att ha barn är att man alltid tycker att den aktuella nutiden är den bästa tiden med sina barn.
Jag tror på det. Jag vill verkligen uppleva det och hoppas att jag ska kunna känna att varje tid med Wollmar är fantastisk och underbar.
