Wollmar är en bebis som inte skriker mycket. Han skriker när han vill kommunicera att han är hungrig eller att han tråkigt. Ibland också om han är övertrött, men då är det lätt att få honom att komma till ro. Tack nappen! En normal dag kanske det blir högst 15 minuter gråt, sammanlagt.
Jag säger inte det här för att skryta. Jag förstår mycket väl att vi ska vara grymt himla tacksamma. Ibland tänker jag att vi knappt kommer kunna våga skaffa ett syskon till Wollmar, för att ha sån tur att få två så snälla bebisar, det känns omöjligt.
Igår kväll grät han lite mer. Vi hade vår hemgrupp här här, och då kändes det i alla fall som att han grät mycket och länge när vi skulle lägga honom.
Så i natt så googlade jag lite, så som man gör när man är nybliven förälder och inte riktigt somnar mellan amningarna. Och då hittade jag det här påstående på 1177:
“Vid sex veckors ålder brukar de flesta barn skrika sammanlagt ungefär två timmar per dygn. Skrikigheten avtar sedan långsamt. Vid tre till fyra månaders ålder är det vanligt att barnet är skriker omkring en timme per dygn.”
Alltså. Tack Wollmar.
Och: Jag hoppas att det här “snälla” kommer hålla i sig, genom tandsprickning och första vaccinet och sånt. Vi vår väl se.
