Idag fick vi finbesök på jobbet. Mia och Wollmar kom och lunchade med min grupp (jag fick följa med på ett hörn). Det finns en lustig reaktion som människor får när de träffar dig och din bebis. För det är nästan som att du inte finns. De tittar bara på honom, hälsar på honom och gullar och lyfter inte blicken för en enda sekund för att säga hej. De blir som förtrollade. Agerandet är lustigt nog när det är en person som gör det, men det är ett rent skådespel när det handlar om 10 personer som alla kommer samtidigt.
Jag redan hade hälsat på mina kollegor under dagen, så det spelade mig ingen roll om de ägnade sig åt Wollmar helt och hållet. Men eftersom detta var första gången som de träffade Mia så fick jag nästa avbryta dem efter ett tag med ett: “Ja, och detta är min fru Mia då då…hehe”
Nja, riktigt så illa var det kanske inte. Men det är ett hemskt roligt beteende i alla fall.
Vi åt lunch (ala Sodexo), drack kaffe och de flesta fick en chans att få hålla Wollmar. Wollmar, i sin tur, var på bästa humör fram till dess att det blev lite för många intryck och då somnade han prompt i mina armar.
Det var roligt att få introducera mina kollegor och vänner för min mest dyrbara skatt och samtidigt var det helt priceless att få träffa Wollmar under min lunchrast. Mer Wollmar åt folket (eller åtminstone mer åt mig!).
Mina underbara vänner hade samlat ihop till fin fina kläder till Wollmar. Vi tackar och bockar!
Mer Wollmar åt mig också!
En vecka i fjällen hade gjort susen för den saken! Hoppas det blir av!!
Åh, ja det måste bli av!