Gibberish

Wollmar har fått någon ny liten förkylning, tror jag. Han hostar och nyser och snörvlar, men verkar annars vara på gott humör. Han måste dock ha sovit mer ytligt än vanligt, för jag fick gå upp typ tuuuuusen gånger och ge honom den tappade nappen inatt. En av gångerna var jag så fruktansvärt trött att jag tänkte strunta i det, men då hann han börja gråta.

Joseph som skulle upp till jobbet som vanligt, sov igenom det hela.
Men vid det där speciella tillfället satte han sig upp i sängen, stirrade argt på oss och utbrast:

– Ssssssssch, grabbar! Det går inte fortare förrän det har hänt! Man måste vänta in… eh…. den där händelsen!!

Möjligen började han att vakna när han gjorde en liten paus, för han blev väldigt tveksam mitt i det annars ganska bryska uttalandet.

Jag var så trött så jag orkade inte svara, utan bara stirrade tomt tillbaks på honom. Och han vände sig bort och la sig ner igen.

Wollmar fick nappen och somnade om. Joseph hade sagt sitt och somnat om.

Och där stod jag, mitt i natten, och undrade vad det var vi ”grabbar” borde väntat in.

Familjen Fernando