Sakta men säkert börjar personen Wollmar komma fram i den där bebisens appearance.
På mornarna är det extra tydligt.
Både Joseph och jag är morgonpigga personer. VI har heller aldrig något morgonhumör. Vi bara vaknar, går upp och funkar som vanligt. Ingen av oss har något problem med att bli väckt, vare sig av en person eller väckarklocka.
Sonen däremot. Gudars, vilket morgonhumör han kan ha om han vaknar på fel sätt!
Jag brukar alltid vakna före honom och amma honom i sängen. Sen ligger vi kvar och “myser” en stund, det vill säga att jag kan ligga och titta på vår fina bebis. Det är ett fatalt misstag om jag just då skulle försöka gosa och krama Wollmar så att han vaknar. Då blir han jättearg!! Nej, den bebisen vill ligga kvar och sträcka på sig i typ 5 minuter och vakna alldeles själv, långsamt. Jag hinner typ gå på toaletten, plocka fram kläder och bädda sängen under tiden. När jag är klar med det är han redo för att vakna.
Då kan jag sätta mig bredvid honom och få VÄRLDENS paradleende avfyrat emot mig. Och han är glad, pigg och gosig i någon timme innan han däckar av trötthet igen.
Jag undrar över det där morgonbeteendet. Jag hoppas att det inte innebär att han inte kommer bli någon morgonmänniska. Det hade varit jobbigt för oss, tror jag.
Joseph har inte, jag säger inte, varit en morgonmänniska hela sitt liv. Jag tror att det kan växla under livet. Fråga Joseph hur trevlig han var när jag försökte få upp honom 14.00 på sommarlovsmorgnarna.
Simon din förrädare!
Att vilja morna sig i 5 minuter är kanske inget orimligt krav ens för en morgonmännsika…
haha, visserligen inte. men det är lätt att tro att bebisar alltid ska vilja bli gosade med. nejnej.