Eeeeh, ja

Tog ett bad nu ikväll. Alltså, JÖSSES vad ont det gjorde.
Om jag nu sprack “från Ystad till Haparanda” så gjorde det här ont ända från Stockholm in till de djupaste skogarna i Värmland. Det gjorde alltså ont inuti, brände och sved i ärret inne i slidan. Gud i himmelen, hoppas jag inte gjorde något dumt.

Det gör fortfarande ont.

Sist jag badade var på morgonen den 29 juli, innan vi gick in till förlossningen. Jag lyssnade på Timbuktus sommarprat från förre året (yepyep, jag gillar verkligen den killen till den milda grad att jag ville att han skulle vara en del av min förlossningen… heh) och tyckte att värkarna avtog. Jag ropade ut till Joseph att det nog var en luring även denna gången. Det uttalandet tog jag raskt tillbaks så snart jag klev ur badet, då slog de till igen, värkarna.

Imorgon kommer “min” läkare från specialistmödravården ringa mig, jag hoppas på att kunna ställa frågor även om det här. Och det där jörnomma (öckeröskt uttryck som jag aldrig i mitt liv skulle uttala, men visst är det lite schvung i det?) blödandet från såret i mellangården.

Tre månader, och ännu är det inte helt ordning på det här.

Och då är ändå det riktigt väsentliga ändå i full ordning, jag kan ju hålla mig och så. Så jag borde kanske inte klaga. Men andra som spricker, men inte lika mycket, har de också problem så här länge efteråt? Jag undrar lite. Det är ju ingen som vågar tala om sånt här. Kvinor föder barn till höger och vänster och alla mår visst finfint efteråt. Okej, en del drabbas av förlossningsdepression, men till och med det verkar vara mer öppenhet kring. Underlivsbesvär, nejnej. Det pratar vi inte om.