Jag funderade häromdagen på Wollmars släkthistoria, och vad han själv kommer veta om och känna inför sitt ursprung.
Wollmar farfar kommer från Sri Lanka.
Wollmars farmor kommer från Öckerö utanför Göteborg.
Wollmar mormor är finlandssvensk, uppvuxen i Helsingfors och Stockholm.
Wollmars morfar är halvt finlandssvensk han med, och delvis skåning.
Den skånska historien har gått förlorad till och med för mig, jag vet bara att min farfar kommer från Helsingborg. Tror jag.
Jag har heller aldrig varit i Helsingfors och aldrig besökt platserna där min mamma bodde som barn. Däremot har jag besökt lantstället på Åland som varit en viktig del av både min mormors och min mammas uppväxt. Det stället är tyvärr sålt. Wollmar kommer nog aldrig känna att han har några tydliga rötter i vare sig fastlandet i Finland eller Åland.
Min pappas “plats” med stor släktanknytning är på ön Korpo utanför Åbo, där har han kvar en sommarstuga. Jag själv har inte varit där på många, många år. När det handlar om en skärgårdsö och ett sommarnöje, så ligger det ju mycket närmre till hands att åka till Öckerö för oss. Men det är kanske ändå det stället som har en tydlig anknytning till min, och Wollmars släkthistoria, som ändå finns kvar.
Ja, förstås, så finns ju Öckerö, såklart. Där är det inga problem med historien på så sätt. Platserna som är viktiga för Josephs släkt finns kvar, även om allting såklart ser annorlunda ut med tiden. Men där finns också gammelmormor Britt-Marie och farmor som kommer kunna guida Wollmar genom sin släkthistoria den dagen han vill det. Men han kommer aldrig kunna räknas som en riktig öbo, det tror jag inte. De har väldigt hårda “regler” för det där, vem som är öbo på riktigt.
Sri Lanka är ju också ett kapitel för sig. Även om vi kan åka tillbaks och SE de platser som både Wollmars farfar och Joseph har anknytning till (skolor, lekställen, utflyktsmål etc) så är Wollmar dömd att vara utanför. Han kommer aldrig, även om han skulle anstränga sig till sitt yttersta, kunna bli lankes. Han är ju “suddha”, vit. Och dessutom uppvuxen i Europa.
Det finns så många platser i världen som varit så betydelsefulla för de generationer som går före, platser som helt eller delvis kommer gå förlorade för Wollmar. Visst är det lite sorgligt?
Min pappa, jag och nu Wollmar är uppvuxna i Stockholm. Så går man efter den “tre-generationers-regeln” så blir ju Wollmar Stockholmare och inget annat.
Vilket såklart säger en del om honom, men så väldigt väldigt lite egentligen.
Även om platserna går förlorade så hoppas jag att vi kan förmedla Wollmars finlandssvenska, öckeröska och sri lankeiska arv på ett eller annat sätt. Och att han kan hitta en identitet sådär mitt emellan alltihop.
Visst är det sorgligt. Samtidigt är ju livet lite så.. Jag kan ibland tänka på vänner man umgicks med väldigt mycket under olika perioder i livet, från barndomen tex, som jag inte har någon alls kontakt med idag. Det är lite sorgligt hur någon som var en jättestor del av ens liv inte längre är det. Samma sak med platser tänker jag. Å andra sidan upptäcker man ju hela tiden nya platser och nya vänner genom livet. Platser och personer som gör att man formas och utvecklas som person. Lite djupt och filosofiskt men så tror jag att det är 🙂 Och jag tror att Wollmar kommer att bli hur lycklig som helst.
Fina du! Jag saknar dig! Det är så himla härligt att vi får en massa kvalitetstid ihop i januari!
Ja verkligen!