Idag har varit en fullt-upp- dag.
Promenad med mamma-gruppen i förmiddags, te och prat med Anna strax efter lunch, en liten sväng på stan med lite ärenden, lite pyssel medan Wollmar sovit eller accepterat att leka för sig själv (=suga på händerna och eller försöka se hur många gånger man kan stoppa kattgosedjuret i munnen innan man tappar den).
Joseph kom hem tidigt, gick iväg till gymmet, slängde ihop ett brödbak och har lagat mat. Under tiden har jag försökt pyssla och… underhålla Wollmar.
Vanligtvis har vi uppdelningen att den som kommer först hem från jobbet lagar mat, den andra diskar. Nu är det ju nästan alltid jag som lagar maten, eftersom jag är hemma. Men idag stod Joseph för matlagningen, det var så skönt med att slippa! (Och i smyg längtar jag efter när Joseph ska vara pappaledig, när jag kommer få komma hem till lagad mat varje dag…)
Jag orsakade nyss en kaffeöversvämning här i köket. Kaffet rann inte ner i bryggarens termoskanna av någon anledning, utan rann förbi och översvämmade diskbänken, rann ner i skåpet och över golvet och på mattan. Har man inte jobb nog, kan man alltid skaffa sig det, så att säga.
Både jag och Joseph är helt slut just nu. Det har blivit några sena kvällar för oss båda, och vi båda har haft varsin ensamkväll med Wollmar den här veckan. Egentligen är ju en ensamkväll med Wollmar inte så jobbig, men det är en kväll när man inte får mycket tid att göra något annat. Och trots allt, så finns det en hel del grejer som man behöver göra utan honom (typ som att svabba upp en halvliter kaffe från skrymslen och vrår i köket, det underlättas inte av att ha en bebis vid sidan av).
Nu har Wollmar badat och blivit lagd, nu ska jag se om jag kan fortsätta pysslet (jag lovar att jag snart ska berätta vad, det kommer, det kommer!), Joseph ska duscha och sen ska vi dricka te och :::taDA:::: prata.
Ibland tänker jag, att om vårt förhållande såg ut som det gör just nu, och vi inte hade haft Wollmar, då hade det varit dags för parterapi. Med det menar jag inte att vi faktiskt har det dåligt på något sätt. Men har man inte spädbarn och har så lite tid för varann som vi har just nu, då är det nog något som är fel i förhållandet. Livet har verkligen blivit annorlunda med Wollmar. Bra, bättre. Men annorlunda. Och vi måste hitta nya vägar och utrymmen för vuxenrelationen och kärleken.
Tips någon?
