Inatt har Wollmar varit pigg. Han har legat och busat och sparkat i sin säng, han har velat amma orimligt ofta och han har blivit ledsen om jag försökt att ge honom napp och snuttis istället.
Jag har hört att amningshormonet som gör att man sover ganska bra, trots att man behöver vakna ganska ofta, avtar med tiden. Kanske är det därför som jag börjar bli så himla trött och störa mig mer och mer på dessa vakna nätter? Jag har svårt att somna mellan amningarna, det har jag inte haft sedan alldeles i början.
Jag börjar fundera på att Wollmar ska få flytta till eget rum, att vi kan testa om det skulle minska behovet av nattamning. Problemet är ju bara då om det inte gör det, då kommer jag ju få springa upp än värre än nu.
Vi hade en tanke om att flytten skulle ske under efter jul, under mellandagarna, då vi båda är hemma och kan turas om lite med nattvaket. Det kan ju såklart tänkas att det blir en jobbig omställning för Wollmar att flytta till eget rum, och gråtiga nätter stör ju framförallt Joseph som behöver sin nattsömn för att orka jobba.
Men det kanske är värt att testa tidigare? Jag kan ju bädda åt mig i soffan, så har jag ändå nära till Wollmar om han blir ledsen.
Vad säger ni andra med småbarn? Tips oh erfarenheter?
Halloj,
Charlie är 14 veckor nu. Han har sovit i eget rum sen han var ca 6 veckor. Jag hade gärna haft honom i samma rum men han var så högljudd i början och min partner vaknar jättelätt så vi tyckte det var bäst. Det är ju såklart lite drygt när man måste gå upp men å andra sidan vänjer man sig och jag tror att man slipper vakna till dom där gångerna som bebis bara bökar runt. Charlie har lärt sig att jag kommer så han ropar bara till lite kort, behöver nästan aldrig ta till gråt.
I början så ammade jag honom med 2-3 timmars mellanrum så det var mkt spring. Men ändå värt att få ordentlig sömn däremellan och framför allt att få känna lite normalitet att sova i min säng själv med min kille.
Nu så ammar jag bara klockan 4 men kan få springa upp några gånger och stoppa i nappen.
Klart man blir lite irro att inte bara kunna sträcka ut armen och stoppa i nappen, men jag är som sagt van nu och jag tror att vi alla sover lite bättre.
Nån enstaka gång har han känt sig lite ensam och då fått sova mellan oss.
Variation är nog bra : )
Ni kan ju alltid testa och se hur det känns och går.
Lycka till!
mmmm, det går alltså! Undra bara hur själva omställningen skulle gå. Men det är väl bara att testa… ska fundera när själva flytten ska äga rum…
(Charlie sov bara i sin vagn i början, jag tänkte att det skulle ta lång tid att vänja honom vid spjälsäng o eget rum. Det gick bra direkt från första natten, nästan lite snopet. Jag hade ju laddat liksom haha. Kanske går det lika lätt för er 🙂
Rut flyttade till eget rum när hon var fyra månader, och det gick jättebra. Nu så här med Sixten undrar jag lite grann “varför?”. Just detta med att få gå upp mitt i natten för att ge mat. Jag led inte av det då utan tyckte att det var skönt med utveckling, men med Sixten tänker vi vänta tills han slutar äta på nätterna, om det inte blir alltför sent det vill säga (Rut sov när hon var 6 mån).
Så det kommer säkert gå jättebra om det känns värt att gå upp.