Alltså. Wollmar är rädd för mörker. Inte på natten, då han sover i sin säng. Men när det är mörkt utomhus, när han ligger i vagnen. Och när man åker genom tunnlar. Då blir han jättejätteledsen. Så fort man kommer ut i ljuset eller kommer innanför omfånget av gatelyktesken, så blir han glad igen. Stackars grabb, mörker är ju vad svensk vinter is all about. Idag fick jag ringa till Joseph och be honom komma och möta oss när vi varit på eftermiddagspromenad och mörktet fallit. Vi skulle gå igenom den heeeemska mörka Rosenlundsparken för att komma hem, men Wollmar var otröstlig. Jag visste att Joseph hunnit komma hem från jobbet, så jag fick be honom komma och möta oss. Väl uppe i pappas trygga famn var mörkret inget farligt längre. Hoppas han vänjer sig snart, annars kommer den här vintern bli outhärdlig.
Logga in
