Wollmar fick plötsligt svårt att andas och hostade så att vi på allvar blev rädda. Ett samtal till sjukvårdsupplysningen skickade oss till akuten.
Wollmar har hostat litegrann i några dagar, men inget som vi direkt har lagt märke till. Under hans 15 veckor i livet har han varit förkyld typ 8, sp det är lite svårt att veta vad hans normaltillstånd egentligen är.
Igår kväll la vi honom som vanligt och ingenting verkade konstigt, förutom att han bajsat tre gånger på en dag och dessutom grönt. Det tyder ju på en infektion, men det i sig är ju inget alarmerande. Han är ju en två-gånger i veckan-bajsare annars, för övrigt.
Vid halv 10 började han hosta, en ny sorts högljudd skällande hosta som verkligen lät illa. Och mellan hostattackerna så spydde han och andningen blev väsande och pipig. Emellanåt fick han knappt någon luft, då såg man paniken i hans ögon. Han grät inte, men det kändes som att han inte han ork för det.
Jag kände att vi aldrig i livet kunde gå och lägga oss och hoppas att det där skulle gå över. Vårt barn måste ju kunna andas! Vi ringde sjukvårdsrådgivningen och de rekommenderade att vi gick til akuten med honom. De trodde på falsk krupp, men eftersom han är så liten ville de inte chansa och bara ge de vanliga egenvårdsråden.
Sagt och gjort. Bebis, overall, skötväska, vagn. Vi vågade inte lägga ner honom eftersom lungvolymerna blir mindre när man ligger ner, vi ville inte ge honom svårare att andas innan vi visste vad den väsande andningen och hostandet berodde på. Så jag bar honom hela vägen till SÖS.
Väl inne på barnakuten välkomnades vi av en snäll sköterska som tog alla våra uppgifter, pox:ade Wollar (mätte syremättnaden i blodet) och lyssnade på hans andning och hosta. Hon gav oss en spruta fylld med kortisonlösningsom vi fick spruta in i Wollmars mun så att han svalde lösningen. Första dosen kräktes han upp över Joseph, andra dosen gick ner.
Det var för övrigt första gången Wollmar smakade på något annat än bröstmjölk. Lite intressant verkade han faktiskt tycka att det var.
Sedan blev det en vägning, temperaturtagning och en lååång väntan. Han vägde 6840 gram nu, en ökning på 500 gram på två veckor. Det kändes ju bra i alla fall!
En sköterska såg att vi satt i väntrummet och förgäves försökte få Wollmar att somna i det dagsljus som rådde där. Så fick fick ett eget rum och där lyckades vi tillslut få honom att somna till, fyra timmar efter läggdags.
Läkaren kom vid halv ett och lyssnade på lungor och hjärta och kollade i öron och hals. Han konstaterade det som alla trott hela tiden – falsk krupp. Trots att Wollmar kanske är ovanligt liten för att få det. Han blev väldigt mycket bättre av kortisonet och vi fick tillslut gå hem.
Wollmar den lilla hjälten var superglad när vi träffade läkaren. Han försökte med en gång fånga hans hand och stoppa hans fingrar i sin mun. Och han stoooorlog åt honom när undersökningen var klar. Älskade, älskade barn!
Idag är vi alla suuuuuupertrötta! Det blev ju inte direkt någon kvalitetssömn efter akutbesöket heller.
Men tack och lov att det inte var något allvarligt! Och på ett sätt lite skönt att ha varit på barnakuten första gången, hoppas att vi aldrig mer behöver åka dit!