Den 24 oktober är “sista mensens första dag” i bebissammanhanget. När man är gravid och ska räkna ut hur långt gången man är, eller när bebisen är beräknad att födas, så räknar man just efter detta magiska datum.
Den 24 november 2011 köpte vi ett tvåpack digitala graviditetstest och gjorde det ena.
“GRAVID 2-3 veckor” stod det på displayen.
Testet hade ett batteri som kickade igång när man kissade på stickan och displayen visade den där texten i 24 timmar eller något sådant.
Flera, flera gånger gick vi tillbaks och stod och stirrade på texten.
G R A V I D.
Det första testet gjorde vi på torsdagen den tjugofjärde november, det andra på söndagen samma vecka. Då stod det “Gravid 3-4 veckor”, och det stämde ju enligt det att jag faktiskt gått in i en ny graviditetsvecka.
Och enligt de första beräkningarna skulle bebisen födas den 29 juli 2012.
Om allting hade gått som det skulle med förlossningen, så skulle ju Wollmar också fötts just på dagen den tjugonionde. Det var ju då jag fick värkar, gick in till förlossningen och blev 10 centimeter öppen… Det stämde alltså helt sjukt bra, även om de ändrade lite efter ultraljudet, han blev ju då beräknad till 1 augusti.
Idag är det alltså ett år sedan vi fick veta att vi skulle bli föräldrar. Den där pirrande, nervösa hemlighetsfulla glädjen var helt underbar. De där veckorna när ingen visste, förutom vi, var helt magiska. Och ändå var det såååå himla svårt att inte berätta för alla.
De första veckorna mådde jag inte illa och kände inte av någonting alls. Jag hade svårt att tro på det själv överhuvudtaget. Sedan fick jag två små blödningar och grät och grät och grät och trodde att jag skulle få missfall. Sedan kom graviditetsillamåendet Allan, och sedan rullade allting på.
Idag sitter vi här med världens underbaraste lilla son och kan knappt förstå att det gått ett år sedan det där pirrande ögonblicket innan graviditetstestet blinkade till och gav oss den finaste nyheten av alla.