Ibland har jag problem med tiden. Inte så att jag har problem att hålla tider. Inte heller så att jag menar att jag har brist på tid (inte alltid i alla fall).
Men jag funderar mycket på tid.
Hur konstigt att 8 timmar på jobbet kan innehålla så mycket och 8 timmar hemma med Wollmar kan gå så fort, och ändå innehålla så lite.
Jag är van med att vara väldigt snabb. Jag läser och skriver väldigt fort, det har alltid gett mig ett försprång när det gäller plugg och skola. Det är också en fördel på jobbet. Jag träffar patienter lika måga timmar på en arbetsdag som alla andra, men jag behöver inte alls lägga lika mycket tid på att skriva journal.
Jag påstår inte att jag är kvicktänkt eller ens överdrivet smart, men jag är snabb.
Dessutom har jag ett sätt att tänka strategiskt och organisera och planera vilket gör att jag kan vara väldigt effektiv.
Det är sånt här jag alltid får beröm för på utvecklingssamtal och medarbetarsamtal. Det är sån jag är. Trodde jag. Jag har kompisar som brukar skratta för att jag till och med kissar snabbt.
Men grejen med bebislivet är att det är allt annat än snabbt och effektivt. Det går heller inte att göra snabbare eller effektivare än vad det är. Att försöka skynda på saker har nästan alltid motsatt effekt, dessutom.
Jag är van att ha en lista på 14 saker som jag kan beta av under en dag. Med Wollmar kan min att-göra-lista innehålla tre saker och ändå inte bli helt avslutad.
Det är så konstigt, det är som att det inte är samma slags tid vi pratar om, om man jämför dagen hemma med bebis med en arbetsdag. Jag vet att Joseph upplever det här också. Men det är så konstigt att klockan 11 idag hade jag hunnit vakna, äta frukost, åka till jobbet, stöka runt på kontoret, läsa arbetsmejlen, sitta igenom ett möte och träffa tre patienter.
Klockan 11 en vanlig dag med Wollmar är det schysst om vi båda har fått kläder på oss och ätit frukost och förhoppningsvis masat oss ut på en promenad. Och då har den morgonens uppgifter ändå gått i ett. Det är ju inte alls som att man med flit maskar eller latar sig. Eller att det för den delen ens känns långsamt.
Det bara är en annan slags tid.
Det är som att föräldraledigheten sker i ett separat slags universum med ett annat tidssystem.
Det enda som bebislivet gjort att jag gör ännu snabbare: Äter min egen lunch. Gud ändå, det är nästan pinsamt på jobbet. Känns som att jag hetsäter medan alla sitter fint och pratar och äter.
