I januari var graviditeten ett faktum. Ett lyckligt faktum som tyvärr orsakade ett illamående utan dess like. I slutet av januari berättade jag på jobbet genom en “jag har en bulle i ugnen”-wellpapps-ugns-skylt och genom att bjuda på kanelbullar.
I februari började magen synas litegrann. Illamåendet fortgick medan jag försökte ta mig igenom 100% jobb och 50% magisteruppsatsstudier.
Första mars var vi på ultraljud och fick första förhandstitten på vårt lilla underverk. Medan vi fortfarande var lyckorusiga av det packade vi vårt pick och pack och drog till Sri Lanka. Några veckor i Kandy, Josephs barndoms hemstad följdes av en fantastisk vecka i Trincomalee. Resan avslutades med några dygn på lyxhotell i Colombo. Sri Lanka är vårt paradis!
I april fortsatte mitt pluggande hysteriskt. Vi förberedde oss och lägenheten för bebis, men också för kollektivliv. Sista helgen i april flyttade Simon och Jenny in och bodde hos oss en månad.
I slutet på maj fick jag äntligen gå upp med min magisteruppsats och fick VG utan större krångel. Bilden är tagen 10 minuter innan examinationen då jag satt och nervösdrack kaffe ur min termos. Jag började bli riktigt tjock och hade svårt att jobba med patienter. Sista veckan i maj blev jag både färdig med studierna och gick på gravidledigt från jobbet. Den låååånga sommarens väntan inleddes.
6 juni föddes Julius, min kusins Jessicas fina bebis. Jag och min ena syster gick och träffade dem någon vecka efteråt. Jag fick första känslan och förståelsen för vad som väntade oss, på riktigt.
Flodhäst-Mian fortsatte att träna på gym in i juli. Jag slutade gå på spinning i vecka 36 och var på gymmet och styrketränade fyra dagar innan Wollmar föddes.
Några riktigt soliga och varma dagar fick vi under sommaren, trots att Joseph sparade all sin semester till så nära datumet för beräknad förlossning som möjligt. Här är en vecka och två dagar innan förlossningen, vi solade, grillade och badade vid en brygga vid Årstaviken.
Efter flera veckor med intensiva och regelbundna sammandragningar och förvärkar bestämde sig bebis för att vilja komma ut. Den 30 juli, 30 timmar efter värkstart, kom han ut med hjälp av sugklocka. Jag fick en total sfinkterruptur på kuppen. Aldrig har jag mått så fysiskt dåligt som augusti, månaden som följde. Det är den lyckligaste månaden i mitt liv, men också, samtidigt, den olyckligaste. Aldrig har jag varit så rädd och ynklig.
Detta är också den enda bilden jag tog på hela BB-vistelsen. Ett litet mått på hur dåligt hag mådde.
Wollmar visade sig vara världens snällaste och gladaste bebis. I augusti tog vi våra första, trevande steg i föräldralivet.
I september, när Wollmar var 6 veckor gammal åkte vi ner till Öckerö och hälsade på farmor och siya (farfar). Han hade då hunnit få sin första förkylning, hade eksem i ansiket utöver de vanliga hormonprickarna och ett granulom där navelsträngen suttit som inte vill läka. Ändå var han fortsatt harmonisk och glad!
I oktober började jag äntligen må lite bättre fysiskt och kunde på allvar börja njuta av föräldraledigheten. Vi kom in i en trevlig vardagslunk med besök på öppna förskolan tillsammans med Jessica och Julius som ett viktigt inslag. Här har Wollmar däckat efter sångstunden på öppna förskolan.
I november lärde sig Wollmar att rulla från rygg till mage, och han började kunna skratta och leka. Men han fick också sin första svåra period med gråt och klängighet. Vi som varit helt bortskämda med en bebis som aldrig skrikit längre än några sekunder fick plötsligt en bebis som kunde gråta som att världen höll på att gå under bara man försökte lägga bort honom. Värsta perioden höll i sig i en vecka, skönt det.
I början av decemer åkte vi ner till släkten på västkusten igen. Vi hann med en disputation och adventsfika på äldreboendet där Wollmars gammelmorfar bor. December månad har sedan fortsatt i släktumgängets tecken. Bland annat lussade jag och Jessica och bebisarna för våra morföräldrar.
Jag började jobba en dag i veckan och Joseph har varit king of the castle här hemma på fredagarna.
Nu har vi firat vår första jul som egen liten familj. Och den där bebisen som bara var “en bulle i ugnen”, en ordlek om barna-bakande, vid årets början är nu den viktigaste personen i våra liv.
Jag vill tacka alla er läsare som följt oss under året och som varit med oss i med- och motgång.
Tack för pepp under tung gravid-vår och intensivt pluggande.
Tack för hejarop under sommarmånadernas långa väntan.
Tack- med ögonen fulla med tårar – för det oändliga stöd ni gav under de första månaderna efter förlossningen och den tunga tiden med sfinkterrupturen.
Tack för råd och lyssnande under hösten när vi trevande försökt hitta vår väg i föräldraskapet.
Tack för att ni vill vara en del av vårt liv och vår inte allt för spännande vardag! Jag ser fram emot ett nytt år, mer bloggande och fler härliga kommentarer!