Vad innebär det att vara förälder? Vad är det för skillnad på en mamma och en pappa? Vilka roller hade vi tänkt oss att ta innan barnet kom? Vilka roller förs vi in på grund av kultur, ekonomiska möjligheter, karriär eller andras förväntningar? Jag har, under det senaste halvåret, samlat mina funderingar kring vad det innebär att vara den manliga föräldern (under förutsättning att det är ett tukönat förhållande). I stort handlar det kanske mest om vad det innebär att vara förälder i allmänhet, men det tar ändå sin utgångspunkt i mina observationer och funderingar som pappa. Ni får ta det som det är. Det är mina tankar kring Mias och mitt föräldraskap. Det handlar inte om dig eller dina val och om du känner att det gör det ändå, så säger det mer om dig än det gör om det som jag skrivit här nedan.
Det jag vill trycka på är att man kanske tänkt ganska mycket på hur man ville ha det innan barnet föddes, men sedan blev det inte som man tänkt. När kursen ändrades och man kommer på det gör sent. Tiden går på och man tappar kontrollen. Det är främst känslan av att tappa kontrollen och vad det bär med sig som jag vill belysa med detta inlägget.
Under den första tiden efter att Wollmar föddes mådde Mia inte bra. Inte bara det, utan hon var fysiskt inkapabel att stå och gå. Detta innebar att jag skötte om allt det praktiska som att byta blöja, tvätta, förflytta och kolla till Wollmar. Redan någon vecka efter att vi kommit hem från BB kunde vi konstatera att detta gav Wollmar och mig en mycket god start i vår relation.
Efter semestern och mina tio pappadagar var det dock åter till jobbet. Ut ur bubblan. Efter det tog det inte så lång tid innan distansen och utanförskapet började kännas av. Från att vara en av de två i världen som kände Wollmar bäst av alla i hela världen var jag nu helt klart #2. Det var så mycket mer naturligt för Mia att känna Wollmar, hans ljud och vilja. Hon alltid vara först på plats innan jag hann reagera. Visst, jag är långsam, men det handlade inte om det. Jag blev osäker om jag kunde tillgodose hans behov. Han skulle säkert ändå ha mat och det kunde jag inte ge honom. Det tog inte låg tid innan jag började ställa massor av frågor: Vad menar han när han låter så? Hur vill han bli hållen? Hur mycket sover han? Hur ofta äter han? Frågorna blev fler och och ovissheten och osäkerheten växte sig större. Detta späddes på när Mia frågade varför jag gjorde si eller så. “Han tycker inte längre om när man gör så”. Jag körde på rutin, men rutinen var utdaterad. Det som tidigare hade kommit så naturligt i och med att man var på plats och hade en så mycket mer aktiv roll i Wollmars liv föll sig inte längre av sig självt. Jag upptäckte att om jag ville veta vad som gällde så behövde jag mer och mer stämma av med Mia och aktivt utforska vem min son var och vad han ville.
Efter ytterligare någon vecka började jag känna en allt större underlägsenhet mot Mia i mitt föräldrarskap och i och med det blev det lättare att förskjuta barnavården mer åt Mia. Känner ni igen det? Jag tror inte att detta är ovanligt och tror att det för de flesta pappor inte tar en ordentlig vändning förrän man påbörjar sin föräldrarledighet själv. Mia och jag har pratat om detta en hel del och hon har verkligen varit ett stort stöd för mig genom det hela. Ett bra exempel på detta var när jag hade hunnit jobba någon veccka och sedan hade en till ledig vecka med Mia och Wollmar. Vi vaknade och skulle ut på en promenad. Jag tvättade honom och bytte blöja och skulle precis ta på honom kläder. Men vilka kläder ska han ha på sig? Finns det vissa kläder han SKA ha på sig i detta väder? Vilken storlek är det som gäller nu? I och med att jag kände mig osäker så förskjöt jag beslutet. Jag frågade Mia: “Vad ska han ha på sig idag?”, hon tittade på mig med en förbryllad min. “Hur ska jag veta det? Bestäm du”, så vände hon sig om och fortsatte att packa skötväskan.
Men vänta nu ett slag. Satt inte hon inne på alla svaren? Skulle inte hon i sin mammaroll kompensera för min osäkerhet? Vet inte mammor ALLT? Är i TVÅ om det här?
En till insikt som Mia sagt och fortfarande säger ibland är: “Det finns ingenting som gör mig till en bättre förälder än dig. Jag är bara hon med brösten.”
Och det ligger något i det hon säger. Visst, en moder har burit på barnet i nio månader och även jag tror att det finns ett speciellt band mellan ett barn och dess mor. Men sen då? Jag tror att det som i slutänden gör att mammor så naturligt tar sig an föräldrarskapet är att de måste. Amningen ska igång och även om det inte fungerar så har man ju redan bestämt att hon ska vara hemma den första tiden.
Det som gör det STORA skillnaden, det är tiden. Den som umgås mest med sitt barn lär känna den bäst, får starkast relation och känner sig säkrast i att ta beslut kring allt som rör barnets bästa. Det är HÄR som vi hamnar efter som pappor. Nu vill inte jag starta en revolt och hävda att alla pappor ska vara hemma så tidigt eller så mycket som möjligt (även om jag för min del ville det). Jag förstår att det är som det är och blir som det blir. Jag har även förståelse att vissa vill ha en fördelning där en förälder tar en period av barnets liv och de andra tar den andra. För all del om ni båda är med på det, för då blir det som ni tänkt det! Det jag vill komma åt är lyfta frågan för oss som känner att det INTE blev som man tänkt sig. Att man vill ha en större plats i sitt barns liv men liksom inte kommer åt det. Jag skulle önska att vårt självförtroende som pappor och föräldrar växer. Att förstå varför jag mådde som jag gjorde, möjliggjorde för mig att tänka om. Om det inte är någon osynlig kraft som gör Mia till en bättre lämpad förälder än mig och det enda som skiljde henne från mig är att hon har bröst och att hon får mer tid med Wollmar så kan behövde jag inte klanka ner på min egen betydelse. Min roll var inte enbart att gå till jobbet och komma hem och ställa brödet på bordet. En pappa är viktigt för sitt barn. Precis lika viktigt som barnets mamma. För barnet är reslutatet av de båda.
Vi har gjort en del som har underlättat min möjlighet att vara mer delaktig, så jag tänkte att vi kunde dela med oss av detta.
1) Utnyttja den tid som erbjuds – Ta ut dina pappadagar och gärna lite semester i samband med förlossningen.
2) Ta kommando i det vardagliga – Blöjor, kräks och slem kanske verkar äckligt och kan vara lätta att skjuta ifrån sig. Men pallar du inte med detta kan du lika med skippa ditt barns närmsta fyra år. Klet och slem är liksom något av ett tema.
3) Var den med brösten – Börja träna med flaska tidigt. Om ni kan pumpa lite mjölk eller ha lite ersättning så testa att ge flaska någon någon i veckan elller till och med en gång per dag om det går. Detta ger dig som pappa en stund närhet som du annars inte får ta del av. Tro mig, det är JÄTTE mysigt och värdefullt.
4) Kommunikation – Prat med varandra om hur ni vill ha det. Gör detta innan ert barn föds men försök att verkligen ta tid att göra detta efteråt.
Jag kan inte påstå jag Mia elller jag är de perfekta föräldrarna. Långt ifrån. Jag säger inte heller att vi gör alla de rätta valen för oss eller för Wollmar.
Det jag vill påstå är att om ni inte vill fastna i de gamla genusfällorna så måste DU aktivt göra något åt det. Låt varken mammorna få allt det roliga eller stå i allt det jobbiga. Dela på allt som livet erbjuder och: Reclaim det baby!
Fint och intressant att läsa! Heja er! Kram