Det här med att sitta själv
När ska en bebis kunna sitta själv?
När man läser om tidpunkter som bebisar ska kunna det ena och det andra känns det lite luddigt.
Vad betyder egentligen “sitta med stöd” och “sitta själv”?
Jag tycker att Wollmar rör sig i gränslandet där någonstans. Han sitter ju själv, men om vi ska lämna rummet eller vänd ryggen till vill vi gärna ha en kudde bakom honom. Ifall han ramlar, vilket han sällan gör. Men i alla fall. Han behöver ju inget stöd egentligen, men är ju inte 100% stadig heller.
Någonstans har jag läst att “sitta själv” är när bebisen kan sätta sig själv från krypställningen.
Det lärde sig Wollmar igår, men jag tycker inte att det betyder att han är så väldigt mycket stadigare.
Dessutom kryper han ju inte och tar sig enbart i undantagsfall upp på alla fyra självmant, utan det är ju om man ställer ner honom på golvet så att han står i krypställning.
Han har dock börjat fatta det här med att ta emot sig om hand tappar balansen. Oftast när han tappar balansen från sittande vrider han över sig till sida och tar emot sig med händerna och maskar sig ner så att han hamnar på mage. Det känns ganska tryggt, tycker jag.
Frågan om han per definition klarar att sitta själv handlar ju också om tid. Visst, i 5 minuter klarar han det helt klart, men kanske inte i 10. Eller så.
Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska skriva i vår bok där man fyller i sånt där.
Rekorddålig sömn
I förmiddags sov Wollmar mellan 10 och 11 när vi var ute och promenerade.
Vi kom hem och jag åt en tidig lunch där efter 11. Han fick lunch vid tolvtiden.
Sedan dess har han inte sovit. Alls.
Han brukar sova åtminstone en gång på eftermiddagen, men oftast två. Men idag totalvägrade han.
Jag vaggade och vyssjade det bästa jag kunde, många många gånger. Jag fick honom att slappna av och blunda, och jag la ner honom i sin egen säng. Han vaknade, gång på gång. Vägrade slappna av.
Jag försöke få honom att somna medan jag bar honom.
Jag försöke få honom att somna i vår säng, när jag låg bredid honom.
Jag försökte få honom att somna i min famn, framför tv:n.
Jag försökte allt.
Han blev bara grinigare och grinigare allt eftersom eftermiddagen fortskred.
Jag behövde kissa och la ner honom – han storgrät.
Jag bedövde börja förbereda middagen och satte honom i babysittern – han grät som att jag skulle ha gjort illa honom.
Jag försökte sjunga för honom, han bara gnällde och vred och maskade sig i min famn. Jag försökte leka med honom, men han var inte på humör.
Den enda gången han faktiskt varit glad idag är en av gångerna när han inte somnade efter att jag lagt ner honom i spjälsängen. Då kom han på att han kunde ligga och dra i spjälskyddet och knöla ner det för att sedan ligga och plira och titta på mig genom spjälorna. Visst, det var kul att han var glad och det var sött med en ny lek, men det kändes lite som ett hån efter att ha försökt få honom att somna för typ hundratusende gången.
Det värsta är gnället. Det blir en så fruktansvärt dålig arbetsmiljö av att ständigt ha det där gnällande, grinande oljudet i öronen. Jag blir så sjukt trött av det! Jag började till och med gråta själv efter ett tag, då kändes det riktigt eländigt.
Sedan kom Joseph hem och Wollmar kom på bättre humör, naturligtvis. Skratt och mys med pappan och sedan somna snällt i sin säng efter lite gröt.
Gud ändå, nästa gång vi får barn vill jag vara pappan. Heh. Eller, blir det bättre bara jag får vara den föräldern som får komma hem från jobbet och vara efterlängtad och skojfrisk?
Vet ni, idag är första gången som jag inser att jag i framtiden kommer kunna tappa tålamodet på Wollmar. Alltså, inte alls så att jag skulle bli obehärskad eller så. Men sådär att jag inser att även jag kommer kunna bli en arg mamma. Hoppla.
Kom och ta mig långt härifrån
Så känner jag idag. Wollmar är så in i baljan gnällig och jag har varit så URBOTA KORKAD.
Fact: vi har en kräkbebis.
Hur kunde jag då tro att det var smart att ge honom smakportion mat smaksatt med gurkmeja?
Det är neongula spyfläckar fasttatuerade på ALLT här hemma just nu.
På hans vita body, på min vita stickade tröja, på två olika mattor och på ett otal vita små IKEA-handdukar. Jag fick springa ner till tvättstugan och tigga till mig att få tvätta en maskin, trots att det var en grannes tvättid. Såna fläckar går knappt bort och man måste vara sjuuuukt snabb med tvättningen.
Så. Himla. Idiotiskt. Av. Mig.
Och gullgossen min, när han inte kräks så gnäller han.
Roligare dagar har vi haft, båda två. Suck och stön.
Söndagskarantän 27 januari
Det här är sista veckan som Wollmar fortfarande kan smitta. Jag och Wollmar åkte därför inte till kyrkan idag utan tog tåget ut till Tumba och träffade min mamma. Hon fyllde år igår och vi åt tårta. Ändå en soft dag.
Innan dess var jag så sjukt trött. Alltså, så vansinnigt trött att jag inte kunde tänka en enda tanke från början till slut. Vi var på ICA och skulle handla inför veckan och jag kunde inte komma på en enda sak som vi behövde köpa. Stod och stirrade tomt vid kyldiskarna och tankarna bara loopade runt.
När vi kom hem gick jag direkt och la mig och somnade och sov i tre timmar. Jag hörde Wollmar och Joseph leka och stoja i vardagsrummet och jag hörde Wollmar bli hungrig och börja gråta, utan att jag orkade reagera. Joseph kom och la Wollmar hos mig och han ammade, och vi vaknade tillsammans en timme senare.
Så himla konstig känsla, att vara så där trött. Och jag är verkligen inte sjuk.
Bara trött.
Jag hoppas på att Wollmar ska börja äta mer sällan på nätterna snart.
Haha.
… nördigt…!