Igår gjorde jag lax och rotfruktsgryta till mig och Joseph till middag.
I en kastrull på sidan av passade jag på att koka mat till Wollmar.
Jag tog en halv laxfile (ni vet såna där frysta portionsbitar) och proportionerade efter det. Så vitt jag förstått så ska man ta en tredjedel proteinkälla, en tredjedel kolhydratkälla och en tredjedel grönsaker/rotfrukter när man gör barnmat. Så jag hade i lax, potatis, morot, palsternacka, rotselleri och gröna ärtor. När allting var kokat och mjukt mixade jag samman det med mixer och tillsatte dill och persilja för att smaka upp det lite.
Vi har också börjat med fruktmellanmål nu. Han har fått ganska mycket kiwi, det är också järnrikt. Vi blandar ut det med andra frukter, enbart kiwi kan vara ganska “starkt” och surt.
Wollmar tyckte verkligen om maten idag, det var kul. Dock är ju inte uppe i några större mängder än, det han äter är motsvarande en halv deciliter. Jag har förstått att hela barnmatsportioner ska vara mellan 1-2 dl totalt sett.
Det började gå trögt efter ungefär halva portionen och jag blev lite konfunderad. Hade han tröttnat? Blivit plötsligt mätt. Men jag smakade lite på maten och insåg att den hade blivit kall. Efter en återuppvärmning åt han glatt upp resten. Note to self: Wollmar gillar “varm” mat.
Morgonpigghet
Minns ni att jag för några månader sedan skrev om att Wollmar inte var mogonpigg?
Vi kan väl säga sähär: Just som man tycker att man förstått någonting med sin bebis, så förändras det.
Även sov-vanor.
Nu förtiden kan Wollmar vakna vid 6 och vara på strålande humör. Är han i sin egen säng då så brukar han ligga och leka med sina nappar och vara ganska nöjd. Ligger han kvar i min säng sedan senaste amningen är han precis lika glad när han vaknar.
Dock inte jag, ska tilläggas. Jag är trött som döden.
Imorse konstaterade jag att Wollmar låg bredvid mig och sög på ett hörn av min kudde och sparkade med benen och var allmänt glad och igång. 06.16.
Jag bestämde mig för att han gladeligen fick hålla igång utan mitt engagemang. 06.39 var klockan nästa gång jag vaknade.
Då hade han övergått till att ömsom dra i mitt hår, ömsom försöka knöla upp tillräckligt av underlakanet för att trotta in det i munnen.
Dags att gå upp, tydligen.
NU har vi en morgonpigg grabb och en dödens trött mamma.
Så det kan gå…
Besvikelsen
Ikväll skulle alla kollegorna på mitt jobb gå ut och äta här på söder och jag hade tänkt gå dit. Wollmar brukar ju vara en social typ och restaruangen ligger på gångavstånd, så jag tänkte så finurligt att jag och Wollmar kunde gå dit. Så kunde Joseph få gå och träna, och jag slapp sitta hemma vilket annars kan kännas lite tradigt.
Jag tog Wollmar i sjalen och traskade dit. Han var på strålande humör. Vid tunnelbanan vid Zinken dök några av kollegorna upp. Vi alla hälsade och det verkade vara frid och fröjd. Tills vi klev in i restaurangen. Då började Wollmar gråta så att det ekade i hela lokalen. Helt otröstlig.
Vi fick gå hem.
Suck. Är den här enkla och smidiga “bebisen-kan-följa-med-överallt”-tiden över nu? Tråkigt i så fall.
Jag hade klätt upp mig lite (eller ja, tagit på mig alldeles vanliga, men helt hundraprocentigt bebiskräkfria kläder), sminkat mig och fixat håret. Varit peppad för lite samtal med kollegorna som inte är som hastigast mellan patienterna. Fått lite vuxentid och kanske lånat ut bebisen till någon villig famn.
Det känns nästan som att jag missar något stort.
Det känns lite ledsamt så här i efterhand, när jag inser hur besviken jag är. Det hade ju verkligen inte varit något stort bekymmer att jag gått ensam, och Joseph varit hemma med Wollmar. Men det hade ju kunnat gå så bra!
Jag inser också att jag har ett behov av att visa upp mig. Att få vara fin, normal, inte gravid, lite fixad och inte bara föräldraledighetssunkig. På jobbet går jag ju ändå omkring i jobbkläder, där är inget forum att visa sig snygg. Men ikväll inser jag också att jag har ett bekräftelsebehov, att få höra att jag ändå är rätt snygg fast jag blivit mamma med allt vad det innebär. Åh.
Jaja. Världsliga problem. I-landsproblem. Lyxproblem.
Nu sover Wollmar och snart får jag te och macka framför Sveriges mästerkock. Alltid nåt.
Bokstavskort!
30 januari
Idag firar vi Wollmars sexmånadersdag med fina kläder och fuldans till glad musik.
Nästa vecka ska jag på 6-månaderskontroll efter sfinkterrupturen. Den hade jag såklart gärna varit utan, men annars: Klart det bästa halvåret i mitt liv.
Tack för allt du är för oss, Wollmar!
Men nätterna nu är helt himla vidriga.
Wollmar börjar gråta flera gånger per natt nu, det brukar han normalt inte göra. Han är inte hungrig och inte heller helt vaken, men går inte att trösta. Försöker jag ta den lätta vägen och bara gosa ner honom bredvid mig i sängen börjar han gråta än värre. Måste hållas på ett visst sätt och under en ganska lång stund, sedan blir det bättre.
I natt fick Joseph ta över flera gånger eftersom jag satt i sängen och vaggade Wollmar som en zombie, jag orkade inte ens hålla upp ögonen.
Wollmar har annars fått gröt på kvällarna nu i några dagar och det har gjort att han inte vill amma 23, 02 och 05 utan klarar sig med 12 och 05. Det är visserligen bra, men vad hjälper det om man nu ska vara vaken tusen gånger mellan ändå?
Just nu väntar jag bara på Wollmars nästa sovstund, då ska jag minsann sova jag med.
