6 februari 2013, återbesök sfinkterrupturen

Natten var bra, ostörd sömn mellan 22 och 03. Jag tror kanske att det är första gången!

Wollmar bestämde sig dock för att det var morgon klockan 05.30, så jag gick och hämtade honom till vår säng i förhoppningen om att han skulle ammas och sedan somna om lite.

Jag somnade om, tydligen inte Wollmar. Han låg på sidan av mig och hade klättrat upp så att han lutade armbågarna mot min bröstkorg.
Jag vaknade av en härlig kaskadspya rakt över bröstkorgen, halsen och ner till håret.

Tack och god morgon, älskade son!

Wollmar har ju inte sittvagn än, eftersom vi inte hunnit få sittdelen från min syster än. Men vi har bäddat så att han kan sitta ändå. Såhär glad är han av det!

Sfinkteråterbesöket

Idag har jag varit så nervös.

Uppföljningen på gyn och BARNVAKT.

Läkartiden var dagtid, så Joseph kunde inte vara hemma. Och visst, det går att ha med sig barnvagn och hela alltihopet till specialistmödravården, men det är ganska trångt. Och en tråkig miljö att passa Wollmar i.

Jenny kom hit efter lunch och hängde med Wollmar en stund. Sedan somnade han och jag gick till läkaren.

När Wollmar vaknade var bara Jenny här.
Hur det gick?
Enligt utsago alldeles toppen. Ingen gråt och tandagnisslan alls. Wollmar hade ätit lite frukt, blivit kramad och sjungen för och blivit lekt med.

Min mobil hade lägligt nog hängt sig något alldeles kolofenomenalt mycket, så jag fick gå hemifrån utan att ens ha möjligheten att få sms:uppdateringar. En lätt stressfaktor sådär inför första barnvaktstillfället någonsin. Visst, vi har haft barnvakt här medan vi sovit och Aylin har ju också passat Wollmar medan jag varit i närheten. Men att gå hemifrån och lämna Wollmar… ja, ni förstår. Stort steg.

Gynundersökningen gick väl sådär. Inga katastrofer och inga besked som jag inte redan visste, men ledsamt och jobbigt ändå. Slutsatsen är att jag aldrig kommer föda vaginalt en gång till. Nästa gång (om det blir en nästa gång, man ska väl inte vara för kaxig och ta det för givet) kommer det bli planerat snitt.
Hur det känns?
Bra, tack. Visst. Hade någon kunnat GARANTERA en förlossning utan komplikationer och en ny sfinkterruptur hade jag egentligen gärna gjort om själva upplevelsen. Det hade varit fint att få chansen att faktiskt få en normal förlossning, där man lycklig kan få upp bebisen på bröstet efteråt och få fina mackor och flagga och hela kittet. Jag fick ju varken eller sist.

Men som det är nu tänker jag fokusera på födelarna med planerat snitt: vi vet när vi ska kalla in barnvakt och förloppet kommer vara… ja… planerat och noga övervakat.

Jaja. Nu ska jag göra mitt yttersta för att försöka känna att sfinkteruptur-kapitlet är avslutat. Även om vissa saker aldrig kommer bli som förr och risken för inkontinens egentligen alltid kommer kvarstå om jag slutar bäckenbottenträna. Och hur hela alltihopet kommer reagera på en ny graviditet vet ingen. Men ändå. So far, so good. Jag bajsar inte ner mig och jag kan träna som jag vill.

… och så levde hon lycklig i alla sina dagar…?

Familjen Fernando