23-28 februari 2013

Vi mår bättre idag, helt klart. Men har inte vågat äta så mycket och har nu en diffus kombination av magknip och hungerkramp.

Det hela blev inte mycket bättre av att vi inte kunde hitta mina vigselringar nu på kvällen heller. Jag får ju inte bära dem på jobbet, så jag brukar lägga av mig dem på en hylla i badrummet kvällen innan jag ska till jobbet. Nu ikväll kunde jag inte hitta dem. Joseph städade där i fredags, och jag frågade först honom vart han städat undan dem. Han visste inte, de stod inte att finna någonstans, Wollmar passade lämpligt nog på att vakna och vara ledsen. Ni hajar grejen. Ångest och orosmagknip till råge på allt.

Vi fick gå och lägga oss utan ringarna, och Wollmar som var otröstlig fick komma och ligga mellan oss.

Vi låg och viskade och försökte resonera oss fram till ett händelseförlopp. Jag var i min oro helt säker på att de råkat komma emellan i något magsjukedrama och nu var long gone i avloppssystemet. Ni fattar sorgen, va?

Wollmar somnade sött mellan oss och orden tog slut. Vi enades om att leta ordentligt imorgon, men att försöka somna. Vilket såklart innebar att vi båda låg och stirrade i taket medan det sved i magarna.

Tillslut bad jag Joseph gå bort och lägga Wollmar i hans säng, jag var ledsen och ville kunna bli omhållen.

Medan han var borta gick jag upp och började kolla igenom fickorna på kläderna i tvättkorgen.

Och där. Där var de! Mina älskade, finaste, dyrbara ringar!

Wollmar blev ledsen och är nu tillbaks här i vår säng. Joseph har somnat. Och jag ligger här, oändligt lättad men med ett sjukt himla magont.

48 timmar

Om man räknar noga så har det snart gått 48 timmar sedan senaste “utkomsten” i magsjukan. Det är ju 48 timmar man räknar med för att inte vara smittsam längre. Joseph är hemma från jobbet idag därför att man ska vara det, men vi mår egentligen okej nu. Men vi tänker ändå gå till BVC för Wollmars 6-månaderskontroll, den är senare i eftermiddag då det defintitivt har gått  48 timmar.

Han är ju frisk och har varit det hela tiden och blir  för övrigt 7-månader om några dagar. Det känns som att vi faktiskt inte kan vänta så mycket längre. Första inbokade 6-månaderskontrollen blev ju inställd för att läkaren var sjuk.

Vi har storstädat här hemma nu på morgonen. Tvättat alla lakan och handdukar och skurat och torkat av med ytdesinfektion. Vädrar sängkläder och har kokat alla Wollmars nappar och sånt. Det känns bra.

Wollmar har ju inte blivit smittad, och förhoppningsvis är allt nu så rent att han inte heller kan smittas.

Det är skönt att den här helgen är över.

När vi var friska: BVC besök

Wollmar vägde idag 8825 gram och var 69,5 lång.
Hans höfter och sånt var okej.
Han jollrade, hanterade leksaker och rörde sig som han ska. När han skulle visa att han kunde dra sig upp till sittande drog han sig upp till stående, till och med.

Det var liksom ingenting som vi inte redan visste, men visst är det ändå skönt att höra. Att allt är precis som det ska.

Föräldrarna däremot, vi passade också på att väga oss. Det var inte som det skulle. Jag vägde nu exakt 3 kilo mindre än innan jag blev gravid. Joseph har också gått ner i vikt.

Wonderweeks

Vi har appen WonderWeeks som guidar oss igenom Wollmars utveckling. De svarta perioderna är tuffare perioder i bebisens liv, då den upptäcker och lär sig nya saker. Hela bebisens världsbild kan ju förändras i ett utvecklingssprång. Just nu befinner vi oss i den grå perioden vid ca 30 veckor och nu håller Wollmar på att lära sig om avstånd. Framförallt avstånd till mig – resultatet: separationsångest.

Låt mig ge er ett exempel. Wollmar vaknar just nu flera gånger per natt och blir otröstlig. Inget hjälper förutom att få komma och ligga nära, nära oss i vår säng. I natt hade han somnat djupt och låg och snarkade och jag tänkte att han sov så djupt att han knappast kunde märka om jag gick och la honom i hans egen säng. Han låg på mage, med rumpan upp i vädret, så där som bara bebisar kan somna. Jag lyfte upp honom och bar honom – i den ställningen – till hans egen säng. Han sov och snarkade hela vägen medan jag bar honom genom lägenheten.

I samma sekund som jag la ner honom vaknade han med ett ryck. Sträckte sig upp på raka armar och började storgråta som att världen höll på att gå under.

Det var bara att ta upp honom igen och gå tillbaks till vår säng.
Väl framme i vår säng igen la jag honom på rygg mellan min och Josephs huvudkudde där han sover helst.

På två röda vände han sig över på sida och bet mig i näsan med sin enda lilla tand.
Sedan vände han sig demonstrativt till mage och började snarka igen.

7 månader gammal, och han har oss runt sitt lillfinger.

Vårvinter!

Vi har parkerat oss i Tantolunden. Wollmar sover och jag dricker kaffe och läser. Det är egentligen dags att gå hem och äta lunch, men jag kan inte slita mig riktigt.

I förmiddags tog jag blodprov för att se om jag haft vattkoppor. Svaret kommer om en vecka eller så.

Topp tre Wollmarmat

Ju längre vi kommer med mat-tillvänjningen desto mer lär vi oss om vad Wollmar gillar. Jag antar att detta är precis lika icke-konstant som allt annat med den grabben. Men just nu är Wollmars favoritmat:

– Lax, potatis, rotfrukter, lite citron och massor med dill. Finns ingen mat som han gapar så stort för och sväljer så snabbt.
– Apelsin. Man får hålla i skalet på en klyfta så att han inte råkar svälja hela biten, själv suger han för kung och fosterland.
– Mosad kiwi. Gärna väldigt, väldigt sur, sådär så att man knappt själv skulle vilja äta den.

Det är topp tre just nu. Banan och äpple, de mer konventionella bebis-frukterna, går bara ner om de är blandade med just någonting surt.

Igår fick han också testa att äta macka. Det var en succé! (Vilken tur…)

Han jobbar förresten stenhårt med att försöka lära sig krypa, även framåt.Han har inte lyckats riktigt än, vi får se när genombrottet kommer. Vi kanske ska hoppas på att det tar en månad till eller nåt.

Grattis den 28 februari

Idag snorar vi och gratulerar min morfar, min äldsta syster och min bortgågna vän Fanny på födelsedagarna! Morfar och Nathalie vill jag önska välgång, lycka och ett långt liv. Fanny skulle jag helst bara vilja önska tillbaks till livet. Men troligen är det finare att fira sin födelsedag där hon är nu.

Vi firar med en utslagen krokus och äggknäckemackor och kaffe.