Idag hade jag en sån himla trevlig arbetsdag!
I flera år har ju jag jobbat tillsammans med en kollega som heter Elin. Vi har gjort 98% av våra patientbesök tillsammans eftersom vi jobbat i team. Vi har i princip spenderat alla arbetsdagens 8 timmar tillsammans i 3 år. Vi har skojat om att vi varit mer med varandra än med våra respektive.
Vi var världens dream team – vi har haft sjukt nöjda patienter men har också haft såååå himla kul tillsammans. Och delat livets motgångar och sorger.
En bra kollega och vän, min Elin.
När jag gick på gravidledigt var det redan införstått att jag inte skulle komma tillbaks till mina gamla arbetsuppgifter och Elin var också på väg in i en ny roll på jobbet. En era var slut och vi båda visste att det aldrig “skulle bli vi igen”. Jag grät vår sista dag tillsammans, så sorgligt kändes det.
Men nu! Nu har vi fått börja samarbeta igen!
Elin som är arbetsterapeut och jag som är sjukgymnast ska tillsammans leda en patientgrupp som träffas två gånger i veckan under vårterminen. Vi ska ha föreläsningar, gruppsamtal och gruppträning för patienter som lider av viss specifik diagnos.
Idag har vi jobbat på med våra powerpoint-presentationer, vårt manus och material och träffat vår första patient. Innan de börjar i gruppen så träffar vi dem och intervjuar dem (tar en grundlig anamnes) och gör en del fysiska tester. För att liksom få värden på “före”, så att vi kan utvärdera “efter” och resultatet av gruppen.
Det har varit så sjukt kul! Både arbetsuppgifterna som sådana, men kanske mest för att jag får jobba med min Elin!
Idag har jag också gjort en annan stor sak! Jag har bett vår webbansvarige lägga upp bokningsbara tider på “Mina vårdkontakter” så att jag ska kunna börja ta emot bäckenbottenpatienter.
Up yours, sfinkterrupturen!
What an odd taste!
Så utbrast en av de engelsktalande mammorna på den engelska öppna förskolan som Joseph och Wollmar var på igår.
Då satt Wollmar och åt kiwi.
Här sitter Joseph och Wollmar och delar på en grapefrukt under vår frukost.
What an odd boy.
Dobbie
Det är ingen som tvingar mig och det är ingen som behandlar mig illa. Men ibland får vardags-hemma-livet mig att känna mig som en husalf.
Idag har jag:
tvättat
strukit
sytt/lagat en blus
tagit bort noppor på ett par byxor
sorterat bort urvuxna Wollmar-kläder
lagat två sorters middagar ( en för idag och en för imorgon)
diskat
letat reda på lakan och handdukar till alla våra sju nattgäster som kommer till helgen
Och: varit på öppna förskolan. Det gör inte husalfer. Och tagit två långa promenader, en för egen njutnings skull och en för att få Wollmar att somna.
Nu är jag trött.
Krypstatus
Wollmar kan ju backa bra. Det nyaste nu är att backa in i, och inunder saker.
Men idag har han också krupit sin första sammanhängande kryp-serie. Tidigare har han visserligen krupit ett par steg, men nu har han fattar grejen bättre. Det går långsamt och ganska trevande, men det går!
Efter et tag blir han dock tokig över att det går så långsamt och börjar gråta. Det tålamodet har han nog ärvt av mig, tyvärr.
Men nu är det nog inte långt kvar tills vi har honom krypandes all over the place. Vet inte om det är något att längta till, faktiskt.
