Wollmar klättrar, klättrar, klättrar…
Han kommer inte helt upp till stående mot möbler, men mot lite lägre saker kan han resa sig och försöka släppa taget.
De här föräldrarna har fullt upp och hjärtat i halsgropen.
Vi hittar honom storgråtandes och med nya bulor lite då och då.
Vi köpte ju petskydd till alla elkontakter i fredags också. Idag har både jag och Joseph hittat Wollmar med fingrarna i eluttagen. Tack och lov att vi petskyddade dem igår.
Idag har han också haft närkontakt med toaborsten.
I natt vaknade Wollmar klockan 3 och hade bestämt sig för att han skulle lära sig klättra upp till ståendes mot vår sänggavel.
Under en timmes tid försökte jag gång på gång brotta ner honom till liggande igen. De få sekunder han låg ner fick jag antingen killa honom på ryggen för att hålla honom still, eller så började han roa sig med att dra Joseph i mustaschen.
Wollmar somnade på sekunden 04.20 när Josephs alarm på mobilen ringde och jag äntligen skulle få lite avlösning.
Wollmars riktiga morgon började sedan klockan 05.30 och min första tanke när jag vaknade var att jag definitivt skulle sova nästa gång Wollmar skulle sova.
Halv 8 slocknade Wollmar och sov… i en hel halvtimme. På den tiden hade jag ju knappt hunnit lägga mig ner och slappna av igen.
Sedan har det gått i ett hela dagen, såklart. Nu sover han dock och jag ska försöka sitta lite med mina jobbförberedelse (idag: bålens muskulatur och funktionstester). Och sedan kommer Jenny om en stund för att hälsa på.
Jenny lär Wollmar appen Babblarna.
Ikväll blir det spontanmiddag, vi fem. Förut var det Joseph, jag, Simon och Jenny och deras hund Dagny.
De sålde hunden, vi fick barn. Forfarande bästa femman.
Fyra nappar känns lagom.
Wollmar sover och jag ska ta mig an “Stressreaktionernas biologi” innan vi ska iväg på sångstund på en öppen förskola och sen hem och äta lunch snabbt för att sedan gå till läsecirkeln för föräldralediga.
Det här är alltså min näst sista vecka som föräldraledig. Det gäller att maxa!
Vildmar
Idag var första gången vi besökte en öppen förskola sedan Wollmar lärt sig krypa.
Lärdom:
Wollmar är het oblyg när det kommer till andra bebisar och deras föräldrar.
Snor andra barns leksaker, kryper helt ogenerat in i, över och runt andra barn och försöker klättra på deras mammor eller pappor.
Ser man på.
Vi var där tillsammans med 9-månadersbebis som kunnat krypa ganska länge. Han satt däremot still med sin mamma och tittade på.
Wollmar kröp omkring och härjade och tittade tillbaks på mig då och då liksom för att kolla att jag var kvar.
En vild Wollmar.
Nu är vi som hastigast hemma och äter och strax ska vi iväg till bibblan och läsecirkeln. Får se hur Wollmar tänker bete sig där…
Amningen sjunde månaden
För ungefär en månad sedan misströstade jag om att någonsin kunna sluta amma. Wollmar fick förkylning på förkylning och vägrade både det ena och det andra i matväg, och det vi fick i honom kunde inte räcka som hel måltid. Jag var verkligen innerligt trött på amningen.
Nu har det gått en månad och allting är precis omvänt. I och för sig känns det fortfarande som att han inte återhämtat sig från RS-en och förkylningssäsongen. Han är fortfarande hostig och snorig liksom jämt. Tydligen kan det vara så efter just rs-virus, att det sitter i lääääänge.
Wollmar äter dock mat, frukt, gröt och mackor som aldrig förr. Han har definitivt inget behov av amning dagtid och visar inte heller minsta intresse för det.
Däremot ammar jag fortfarande på natten. Klockan 22 och klockan 03 har det landat på nu och jag tycker det känns ganska bra.
Tidigare har jag nästan känt att mitt största mål i livet är att få sluta nattamma. Nu har det förändrats lite, eftersom det är mina enda amningstillfällen.
Jag har ju liksom haft en tanke om att jag gärna ammar morgon och kväll även när jag börjar jobba.
Men hur ska det gå till? Vi har med flit aldrig använt amningen som en del av Wollmars nattningsrutiner. Han har alltid kunnat somna bra utan amning nära inpå nattning. Det känns grymt onödigt att börja med det nu, när han ändå äter gröt eller middag så att han är mätt inför läggdags. Och att amma på morgonen funkar visserligen bra, men Wollmar bryr sig liksom inte nämnvärt om det. Han hade nog gärna gått direkt på havregröten.
Dessutom. Vår lilla kräkbebis har blivit stor och slutat kräkas. När han BARA äter mat. Så fort han ammas kommer det upp igen. Och ärligt talat är jag nästan beredd att sluta amma helt bara av den anledningen. Det är så himla skönt att slippa ha kräktrasor ÖVERALLT i hela lägenheten.
Jag vet ju att det finns hälsovinster för både Wollmar och mig ju längre amningen fortgår. Men om han egentligen är nöjd med att bara äta fast föda, då känns det inte värt att truga, liksom.
