Det är kanske inte helt korrekt att skriva bokslutet för min föräldraledighet riktigt än. Jag kommer både vara hemma på fredagarna i april och maj och dessutom vara ledig i två månader i sommar. Men. Fredagarna räknas liksom inte. Och sommaren är ju sommarlov.
När Wollmar föddes hade jag redan varit gravidledig i två månader. Dessa månader spenderade jag med att promenera, träna och sova.
När Wollmar föddes och jag insåg att jag skulle vara hemma även i fortsättningen fick jag lite panik. Vad skulle jag göra hela dagarna? Vem skulle jag umgås med? Jag kände det som att jag skulle bli helt isolerad och att bebislivet gick för långsamt för min karaktärstyp.
Första månaden, augusti, var allting nytt. Vi var lyckliga i vår bebisbubbla vad gällde Wollmar. Och jag var samtidigt mitt uppe i katastof-bubblan av förlossningen och sfinkterrupturen och mådde liksom både dåligt och bra på samma gång.
I september började saker lägga sig och lugna sig lite. Vi fick träffa en kurator på SÖS och traumat började lägga sig något och jag började sakta inse att jag nog inte skulle bli inkontinent för resten av livet. Efter att vi kommit hem från en vecka på Öckerö när Wollmar var 6 veckor tog jag tag i min föräldraledighet. Det var dags att skapa en vardag!
I oktober började föräldraledigheten kännas som rutin. Jag gick på öppna förskolan, hängde med Jessica och Julius, gick på läsecirkeln för föräldralediga och började med mina dagledigluncher. Jag kom igång med träningen och tyckte att livet kändes bra. På samma dag som Wollmar skulle fått sitt 3-månadersvaccin gick han in i någonslags fas och grät för första gången mer än några sekunder i sträck. Han har aldrig varit någon gråtig eller gnällig bebis, men efter den episoden har han haft några sådana jobbigare perioder.
I november lärde sig Wollmar att rulla runt och blev nöjdare för ett tag. Jag njöt av föräldraledigheten och började få en krypande oro inför december när jag skulle börja jobba en dag i veckan. Jag fortsatte att laga och fixa i ordning lunch och bjuda in alla föräldralediga jag kände. Det blev en härlig, återkommande rutin som gav mig så mycket glädje!
December kom – och jobbet var inte så farligt ändå. Wollmar och Joseph klarade sig finfint här hemma och i det stora hela kändes det ändå som att jag var föräldraledig nästan heltid. Wollmars fjärde månad var ändå den värsta föräldralediga månaden. Förtjusningen över att kunna rulla hade lagt sig och han var mycket gnällig och missnöjd. Jag har såhär i efterhand en känsla av att han grät och gnällde så fort jag inte satt och roade honom.
I januari fick Wollmar RS-virus och vi var i karantän hela månaden ut. Han var frisk större delen av månaden, men ändå smittsam. För att överleva själv satte jag igång att pyssla för glatta livet. Jag massproducerade sångkort och små imse-vimsemobiler att hänga i Wollmars fönster. Wollmar lärde sig sitta och blev igen förhållandevis nöjd med tillvaron.
Februari är alltid bara en transportsträcka. Jag började igen bygga upp en ångest inför jobbåtergången och satte igång att uppfriska minnet om kroppens anatomi och fysiologi. Vi hade svärföräldrarna på besök och jag kunde åter igen bjuda på daglediglunch efter ett avbrott i januari. Wollmar fick sin första tand men det var utan större bekymmer. Vi fick också gå på öppna förskolan och läsecirkeln igen, vilket hade varit väldigt efterlängtat.
Och så är vi nu i slutet av mars. Wollmar har lärt sig krypa och äta massor, massor med fast föda och i princip slutat amma dagtid. Jag har läst på och känner mig redo att sätta igång med sjukgymnastjobbet igen, att undersöka och behandla. Den senaste veckan har väl inte varit någon härlig tid direkt, men annars har mars varit en bra månad.
Så här är vi nu. Nu har vi långhelg tillsammans hela lilla familjen och på tisdag börjar jobbet igen för min del.
Föräldraledigheten summa summarum:
– Jag är en rastlös typ och har behövt ganska många aktiviteter för att känna mig nöjd med tillvaron.
– Öppna förskolan, läsecirkeln och dagledigluncher var varit viktiga och betydelsefulla inslag.
– Vardagen med Wollmar har varit otroligt mysig och utvecklande, en tid i livet som är oändligt mycket värd.
– Jag har promenerat dagligen ca 1 timme, helst kring Årstaviken. Jag kommer sakna dessa tankepauser i bebislivet. Och möjligheten till frisk luft och dagsljus dagtid.
– Jag har lagat MYCKET mat och känner mig för tillfället väldigt trött på just detta.
– Jag har fått fördjupade relationer med flera personer (Jessica, Aylin) och helt nya vänskaper (Malin mfl.) Även detta kommer jag sakna, möjligheten att träffa folk sådär på vardagarna och umgås på ett mer otvunget sätt än vad inplanerade helgaktiviteter innebär.
Det kommer säkert komma fler reflektioner med tiden när jag fått lite perspektiv på det hela.
