Mia:
Igår kom jag på en av anledningarna till min o-feeling inför att börja jobba:
I hela Wollmars liv ( 8 månader yepyep!) har jag varit med och vetat nästan alltalltallt om honom. Inget har kunnat hända i hans liv som gått mig förbi.
Och nu, nu kommer jag helt enkelt börja missa grejer. Utvecklingssaker. Saker han upptäcker. Det kommer hända grejer i hans liv även utan mig.
Detta är nog en klassisk mamma-barn-separationsångest. Jag har insett att den liksom öppnar för så mycket mer:
Nästa steg sedan är ju att börja förskolan. Och sedan skolan. Och där går ju oron liksom upp ett eller flera hack. Tänk om han inte får bra vänner? Tänk om inte alla alltid kommer vara snälla mot honom? Hur ska hans framtida liv bli?
Ni fattar. Denna dagens förändring lyfter på locket på en hel framtid av oro.
Redan när han låg i magen började min oro och då fick jag helt enkelt bestämma mig för att vara lugn. Är det någon gång vi skulle ha 100% koll på den ungen var det ju då och där. Vi visste precis var han var och vad han fick i sig och vilka han umgicks med. Från den stunden kan oron bara bli värre.
Och det var väl en av sakerna som liksom kom med på köpet när i blev föräldrar. Den där gnagande o-feelingkänslan av att allting inte är som det ska när man inte är nära sitt barn.
Vi måste ge Wollmar frihet att upptäcka världen utan oss. Vår uppgift är inte att beskydda, utan att ge en trygg plattform att upptäcka världen.
Friheten och tryggheten kommer också när vi visar att världen kan vara en trygg plats även utan oss själva.
Nu ska den här mamman gå och borsta håret. Och sedan med bestämda steg gå till jobbet och ha en bra dag.
Joseph om matvraket W
Nu är Wollmars matvanor åter i fullt kapacitet efter magsjukeharrangen. Eller jag skulle nog våga påstå att han äter mer än någonsin. Sedan är det kanske inte så konstigt i och med att han precis gått genom en vecka då han knappt åt något och det lilla han fick i sig åkte raskt ut åt valfritt håll.
Men man förundras ändå av hur mycket mat en sån liten person kan stoppa i sig.
Igår morse fick han frukost av Mia. Som vanligt, gröt på ½ dl havregryn + aprikospuré. När portionen tog slut ropa han efter mer. När Mia berätta att det var slut började den lilla läppen darra och sedan kom tårarna och allt som hör till en ledsen Wollmar. Så det fick bli en halv apelsin och sedan var allt förlåtet.
Ett till exempel utspelade sig under kvällsmaten igår. Även då var det havregrynsgröt på menyn, fast detta gången ett riktigt rågat ½ dl mått. Efter portionen var han till synes ganska nöjd. Men när vi började äta vår mat, en Sri Lankesisk kyckling buriyani, så blev hans ögon stora som tefat. Av nyfikenhet av hur han skulle klara av kryddorna och chilimängden (och även för att få lite matro) så fick han smaka. Det gick inte bara bra, det gick bättre än bra. OJOJOJ så han åt. Ärtor, russin, kyckling, ris, allt! Han fick inte särskilt mycket, trots att han förmodligen hade kunnat äta mycket mer, men hela tiden så finns en liten tanke bak i huvudet: “Han kan ju faktiskt inte äta HUR mycket som helst!”. Eller kan/får han det?
För vi är ju verkligen glada över att han har en sån matglädje. Då klarar han ju att bli sjuk utan någon större påverkan på hans viktkurva, han orkar att vara aktiv och kan vara en mer nöjd och harmonisk bebis. Det är lite lustigt, men det finns en oerhörd glädje i att se sitt barn äta. Vet inte om det är medfött eller någon form av överlevnadsinstinkt men så är det i alla fall.
Joseph: Pappaledighet
Så var vi äntligen där: The switch! Nu har jag gått in i min 80 %-iga föräldraledighet och har nu huvudansvaret för Wollmar. Självklart bär både Mia och jag ett lika stort ansvar för Wollmar generellt, men i och med att jag nu är hemma på dagarna är det också jag som måste se till att allt med uppfostran, mat, hemmasysslor och allt fungerar. Allt det som kort och gott kallas för det obetalda arbetet.
I och med detta har vi även gått in i nya nattvanor. Mia måste få sova om nätterna om hon ska orka gå till jobbet och därför tar jag nattvakandet om det blir något sådant. Undantaget är att Mia fortfarande nattammar om det behövs. Eftersom det blir en förändring för Wollmar har vi förväntat oss att nätterna kommer att bli ganska jobbiga. Det blir de kanske också, men natten som var, var helt OK. Han somnade som en stock 20:00, vaknade vid 21:30 och ammade, vaknade två gånger mellan det och 02:00 och blev nappad. Strax efter 2-tiden tog jag honom till mig och han fick sova i vår säng. Vi hade nästan förväntat oss att han skulle protestera och vilja sova bredvid Mia. Men i natt var det inga problem (fast han la sig så småningom på tvären i sängen och sparkade mig i revbenen halva morgonen).
Nu på morgonen har vi ätit frukost efter att ha sagt hej då till Mia. Sedna har Wollmar lekt och sedan sovit i nästan två timmar. Nu har han precis vaknat och vi ska ha mellanmål och sedan gå ut och shoppa grejer till vår balkongodling.
I eftermiddag blir det matlagning och bakning av Wollmars första surdegsbröd.
Joseph: Mata eller äta själv?
Ja, det är ju frågan. Eller, så småningom ska han ju äta själv. Så frågan kanske förefaller som självklar. Vi kan ju inte mata honom i all oändlighet? Nja, det finns olika skolor när det gäller allt och matning är inget undantag. Här ska ni höra:
När jag var runt 16 år gammal åkte vi på semester till tyskland. Väl där passade vi på att hälsa på några släktingar på min pappas sida som bosatt sig runt Hamburgtrakten. Vi bor hos min pappas kusin A och hennes man R. Förutom dem så bor deras barn och några andra släktingar i området. Så en dag kommer Aunty A’s dotter på desök. En trendmedveten och häftig 22-24 åring. Vi sitter och äter mat och hon ansluter sig. Vi Sri Lankeser äter med händerna när vi äter Sri Lankesisk mat, men hör nu vad som händer näst. Aunty A bollar upp mat från tallriken och börjar mata sin dotter.
Så där ser ni, men kan tydligen mata sina barn i alla tider. Men vi ska nog avstå från just det där.
Wollmar äter just nu macka själv. Alla annan mat blir han matad av oss med. Igår fick han pilla i sig ärtor själv och idag testade vi med banan. Wollmar fick erfara att banan är en riktig hal ål! Men det gick i alla fall de flesta försöken.
Hur äter man en macka på bästa sätt?
Och hur dricker man när det inte kommer från ett bröst?
Liksom de flesta andra barn tycker Wollmar om frukt. Som vi nämnt tidigare tycker han väldigt mycket om sura frukter som kiwi, apelsin och grapefrukt, men har egentligen inget emot söta frukt som banan, jordgubb och så vidare.
Allt som att han börjar utforska att äta själv med händerna så utökar vi hans möjlighet till att få göra det i större utsträckning. Idag blev det att testa fruktsallad a la Baby.
Kiwi, melon och banan skalade och delade i greppbara bitar.
Det gick bra till en början. Kiwin blev lite för tuggig för honom så jag skar om den som en hasselbackspotatis. Då kunde han fortfarande greppa den och ändå bita av lagoma stora bitar.
Till slut fick han i sig alllt. Eller de små bitarna som blev över fick jag mata honom med. Hur som helst så är jag hemskt stolt över vår lilla “jag kan själv” Wollmar.
Matkaos
Nu när det gick så bra med ätandet täcke vi att Wollmar kunde testa att äta middag med oss. Så jag gjorde kokt torsk i ägg- och persiljesås med potatis och kokta ärtor och broccoli.
Hur det gick? Jo, så länge man inte tittade ner på golvet så gick det strålande. Se själva.
Det var kul att testa, men vi kanske inte måste göra om det jätte snart.
PS. Eftersom det var samma mat som vi åt så kanske ni undrar hur det smakade. Mias kommentar: “Det smakar som storköksmat”.
Men det var kul att alla “åt” samma sak tillsammans.
Mia: Fredagsledig
Idag är jag hemma med Wollmar och det känns som en oääääändlig lyx. Bara såhär första veckan så känner jag hur bra det här upplägget är. Det har varit roligt att jobba, men det är väldigt, väldigt, VÄLDIGT skönt att få landa en dag hemma med Wollmar också.
Jag är så tacksam att det fungerar!
Ikväll får vi Josephs syster, man och barn och hund på besök. De ska bo här över helgen.
På lediga stunder håller jag på att städa här hemma och förbereda middagen. Det blir kalvrullader med tomat, kapris, sardeller och parmesan och marsalastekt potatis. TIll efterrätt blir det tiramisu om jag lyckas med den. Det här är verkligen vår paradrätt, det blir så sjukt himla gott! Säg till om ni vill ha receptet! =)
Imorgon blir det nog också himla gott – vi ska äta brunch på Berns Asiatiska! Återkommer med en recension….!
Nu vaknar Wollmar och det är dags för mellanmål: yoghurt med banan, macka med leverpastej.
