Mia: Det känns tungt
Just nu är det tungt på jobbet känner jag. Det rullar på och är väl inte direkt tråkigt redan, men nyhetens behag med att vara tillbaks på arbetet har liksom lagt sig. Jag tänker: Jaha, och nu?
Jag är en person som ständigt, ständigt måste ha något projekt på gång. Något mål att arbeta mot, något att grotta ner mig lite i, något som utmanar mig själv. Annars blir livet långtråkigt.
Ända sedan jag blev färdig sjukgymnast har jag i princip alltid läst någon kurs på sidan av. Någon termin var det visserligen övningskörning och körkortsteori jag höll på med, men annars har jag pluggat poängkurser på högskolan. Idrottspsykologi, idrottsmedicin, genusmedicin, fysisk träning, sånt där. I våras rundade jag ju av det med magisteruppsatsen och tog ut en examen.
Jag känner inte att jag direkt vill plugga igen, inte nu. Det hade inte funkar tidsmässigt. Men jag saknar ändå utmaningen. Att ha ett mål att sträva mot. Jag är ibland lite besvärad över att inte kunna göra någonslags karriär, för inom sjukgymnastyrket kan man liksom bara bli… en bättre sjukgymnast, eller i sinom tid kanske chef. Man kan få en specialisttitel, men det har en hel del specifika krav som inte är aktuella för mig att nå upp till inom den närmsta tiden.
Jag tycker att det känns lite tungt och jobbigt. Känslan av att nu vara tillbaks på jobbet och nu ska det bara rulla på, från nu till oändligheten. Det ger mig liksom en lätt klaustrofobisk känsla.
Jag behöver en utmaning. En utmaning som inte kräver ofantligt mycket tid, för det har jag inte. En utmaning som inte kräver att jag tar tjänstledigt utan lön (som min studier har gjort tidigare), för det har jag inte råd med. En lagom, lämpligt utmaning som inte stjäl av min tid med Wollmar.
Förslag, någon?
Patientförsäkrings-nej
Fick besked från patientförsäkringen idag, med avslag på min begäran om ersättning pga förlossningsskadorna. Deras svar grundas på att man inte kan se på mina journaler att ett alternativt tillvägagångssätt helt säkert hade kunnat bespara mig sfinkterrupturen. Jag visste ju det, det är svårt att bevisa, speciellt eftersom allt som inte gjordes inte står i journalen.
Jag menar ju att det var allt de underlät att göra som gjorde att förlossningen blev så lång och slutskedet så svårt. Deras slutkläm var att eftersom ett kejsarsnitt också innebär risker så var beslutet att låta den vaginala förlossningen fortgå korrekt. Tack för den, nu fick jag en vedervärdig första förlossning och kommer tvunget blir snittad om det blir en till. Så den risken med kejsarsnitt som de så vänligt besparade mig i juli 2012 är liksom bara postponed till ett senare datum, några år längre fram.
Jag trodde liksom inte att det skulle gå, jag visste redan att man genom att granska mina journaler inte kan se något uppenbart handläggningsfel.
Men det hade såklart ändå känts bra med ett “erkännande” från medicinskt håll. Och en ersättning i pengar är ju aldrig fel, speciellt inte i föräldrapenningsbudgettider.
Jaja. Förlossningseländet börjar kännas avlägset och jag överlever det här med.
Joseph: Teddybjörnarnas picknick
Idag lär Wollmar och jag oss en ny sång. Eller, för mig är den kanske inte särskilt ny. Men jag har inte kunnat hela texten innan och nu när jag vill kunna sjunga den för Wollmar så är det läge att lära sig den. Låten heter “Teddy Bears Picnic” och är en text från 1932 som sattes för en nästan 30 år äldre orkesterkomposition med samma namn. Den handlar om dagen som alla nallebjörnar samlas i skogen för sin årliga picknick.
Tyckte som barn att det är en sån där magisk låt som fick fantasin att sätta fart. Man drömde att man skulle ha den turen att vara just det barnet som gick i skogen och råkade på nallebjörnarna på deras picknick. Jag hopps Wollmar får samma drömska känsla när han är något större. Just nu är det musik som musik.
Babygudstjänster
Både igår och idag var Wollmar och jag på babygudstjänster. Igår var vi på Höglidskyrkans babygudstjänst och idag var vi på Immanuelskyrkans babygudstjänst. Upplägget på båda kyrkorna var i stora drag samma. De har gjort i ordning en mysig plats där vi alla sitter på golvet. Bebisar får gärna krypa omkring och prata bäst de vill men föräldrarna behöver hålla sig i styr och vara snälla. Babygudstjänsten börjar med en sångstund. Högalidskyrkan har sångstund där alla sjunger med medan Immanuelskyrkan hade en babykonsert. Efter det fick alla gå på en sinnesvandring. På sinnesvandringen går man runt mellan olika stationer och barnet får uppleva smaker, lukter och känna på olika material.
Det var hemskt roligt att gå på både tillfällerna men man hade kanske önskat att de inte var samma vecka. Båda kyrkorna kör två babygudstjänster varje termin.
Wollmar tyckte om resonansen i Ansgariekappellet i Högalidskyrkan. Satt större del av tiden och ropade högt och lyssnade på ekot av sig själv.
Leksaker med speglar på är altid en höjdare.
Wollmar försöker fånga en bubbla som precis sprack.
Wollmar och jag tittar ner i kameran med Immanuelskyrkans ca 20 m höga tak i bakgrunden.
Korvbabynoff
OK, kanske den töntigaste rubriken på vår blogg hittills, men jag kunde inte motstå. Idag testade jag att göra en korv stroganoff på falukorv och med extra mycket grönsaker.
Hungrig och ledsen Wollmar
Undra om detta kan råda bot på det?
Et voila! Mätt och “glad”. Bums till säng för denna tröttmaren!
Mia: Nulägesrapport
Okej här kommer en liten lägesrapport:
Amning, nionde månaden: Jag ammar fortfarande lite, lite grann. Jag har tänkt att amma ungefär tills Wollmar är ett år, men slutar han vilja eller kroppen att producera mjölk så är jag inte alls främmande för att sluta tidigare. Faktiskt trodde jag aldrig att det skulle gå att fortsätta amma litegrann bara, trots att jag jobbar. Men min kropp verkar lydigt hänga med i svängarna, trots att det ibland bara blir en amning per dygn.
Föräldralediga fredagar: Vår bästa snilleblixt någonsin. Jag ser så oerhört mycket fram emot fredagarna och jag njuter av varje stund medan de pågår.
Jobbet: Jag trivs, det är inte det. Men jag funderar ändå – är det det här jag vill göra med mitt liv? Vad ska jag egentligen bli när jag blir stor? Vårdbyråkrati är osexigt som tusan, that’s it.
Träningen: Har inte haft tid/möjlighet att gå till gymmet på två veckor. Jag är otroligt nöjd med min nya springa-hem-från-jobbet-vana. Jag får hålla igång kroppen (eller, ja, faktiskt så håller jag på att trimma upp den inför kommande lopp…) och förlorar ingen tid.
Läser just nu: “Brott” av Karin Fossum. Jag har skrivit om det förut, men jag gillar böcker med lite annorlunda berättartekniker. Den här boken har sannerligen ett lite annorlunda grepp. En lågmäld, ganska stillsam historia som ändå fängslar mig något oerhört.
Helgplaner: De senaste månaderna har vi haft mycket på agendan. Typ nattgäster varannan helg och Josephs födelsedagsfirande. I kväll och imorgon är familjemys högst på listan. Räkor och ost och kex ikväll. Och sånt. Kvalitetstid. Och! Vår favoritmöbelaffär (där vi specialbeställde vårt fantastiskaköksbord) ska slå igen och det är REA i helgen. Vi funderar på att gå dit och okynnesköpa möbler. Eller bara sukta. Eller reafynda. Vi får se!
Funderingar: Jag borde bli kallad till blodgivningen any day now. Man ska vänta 9 månader efter förlossningen, och det är 9 månader på tisdag. Jag ska nog gå och ta en järntablett pronto bara för att!
Föräldraskap: Allvarligt talat, det blir bara bättre och bättre för varje vecka som går. Det första halvåret var såhär i backspegeln ganska jobbigt. Och ändå var Wollmar en ganska lättsam spädis. Men nu visar han personlighet, går att kommunicera med, tar initiativ till lek och bus och sover bättre på nätterna. Han är en sån oerhörd källa till lycka och glädje!
Badankan
Idag var jag och Wollmar ute i östertälje och lekte med kusinerna i deras trädgård. Det var första gången som Wollmar fick sitta på gräs och leka med uteleksaker. Det var en riktig hit! Nu är äntligen all snö borta och våren är här!
Källens aktivitet efter kvällsgröten:
Äta badanka
Softa i karet
Plus plaska massa på daddy (men det var svårt att fånga på kort).
Gladnos efter badet.
Förfärliga höjder
För några veckor sedan förstod Wollmar fortfarande inte detta med höjder och så. Han kunde krypa på vår säng och när han kom till kanten så fortsatte han bara. Jag tror säkert att han förstod att sängen tog slut där men jag tror inte att han fattade vad det innebär att man bara fortsätter ut för ett “stup”. Ja, antingen det eller så var han fast övertygad om att han kunde krypa i luften. Lyckligvis stoppade vi eller fångade honom alla gånger som han var i riskzonen och vi lämnade honom aldrig i sängen obevakad.
Nu verkar poletten trillat ner och han stannar inför kanten varje gång. Man blir fortfarande nervös och står fortfarande berädd att plocka honom men det verkar som att begreppen höjd och fall börjar bli bekant för honom.
Hur som helst så tar nya utmaningar vid när de gamla tar slut. Nu när han kan klättra i trappor och kan ställa sig upp på plata ytor tycker Wollmar att det är hemskt kul att ge sina föräldrar hjärtinfarkt genom att ställa sig upp som på bilden nedan.
Åh, så jag längtar att han ska lära sig att klättra ner för trappor med!
Idag har Wollmar lärt sig gå med vagnen som han lånade från kusinerna igår. Han går själv, men det är vingligt och han kan inte styra. Vi håller oss nära!
Barnvakts/utekväll
Vi hade barnvakt igår! Visserligen är det inte helt och hållet första gången, det har hänt att våra mor/farföräldrarna eller Aylin har passat Wollmar kortare stunder medan vi gått till affären eller tagit honom på en barnvagnspromenad medan vi stökat på med något här hemma. Men igår var första gången som vi gick ut och gjorde något bara för att ha kul, bara Joseph och jag. Första gången sedan Wollmar kom, alltså. Det är en ny tideräkning sedan dess.
Jenny kom redan på eftermidagen för att låta Wollmar acklimatisera sig lite. Wollmar hade någonslags mammighetskris och var supergnällig och efterhängsen på mig, kanske kände han på sig vad som komma skulle? När Jenny och Wollmar sedan gosade ner sig i soffan framför ett avsnitt av “In the night garden” smög vi helt sonika ut. Wollmar fortsatte och mysa med Jenny, och mammigheten var som bortblåst.
Helt plötsligt stod jag och Joseph ute på gatan och tittade förvånat på varandra. Det kändes liksom förbjudet och lite busigt. Vi gick en liten promenad och sedan var det dags. Gustafsson/Schyffert på Rival. En och en halv timmes underhållning.
Ett gott skratt förlänger livet, det kan jag gott tro. Vi hade en väldigt rolig kväll! Det var också väldigt skönt att få känna på att det finns möjligheter att få komma ut och göra något, även utan Wollmar. Vuxentid. Jag vet att det egentligen inte är en sån himla stor grej. Andra bebisar/föräldrar vi känner har haft barnvakt regelbundet sedan bara någon månads ålder. Vi har inte känt behovet av det innan nu. Även innan Wollmar så var vi ju hemmapersoner, att laga mat och bjuda hem folk är vår grej. Vi har aldrig varit duktiga på att gå ut och göra grejer i någon större utsträckning.
Vi vandrade vägen hem från Rival och funderade på hur det hade gått. Innan vi satte nyckeln i låset funderade vi på alla möjliga scenarion. Gråtande Wollmar, utmattade barnvakter? Simon hade anslutit efter en stund, så Jenny hade inte varit ensam hela tiden.
När vi öppnar dörren är det lugnt och tyst i lägenheten. Simon och Jenny sitter och dricker te och pratar lågmält. Wollmar ligger i sin säng, trygg och säker.
Alla parter verkade nöjda. Wollmar har sovit gott i natt, vilket tyder på att han inte upplevde igårkvällen som otrygg.
Så himla skönt! Vi är tacksamma för goda vänner med trygga famnar.
Wollmar har kommit in i en ny fas. Ja, eller Wollmar komer och går in i nya faser kanske jämt och ständigt. Hur som helst så har han börjat observera vad andra människor gör omkring honom och efterapar det. Detta innebär att han i ena stunden inte alls fattat vad en vinkning är för något (typ för prick en vecka sedan) till att han sitter och vinkar för fulla glatta livet. Det innebär även att när han sitter och Skypar med farmor och Siyah (farfar på Sinhala) så härmar han pruttljud, läten och “ord” som de säger. Det är faktiskt hemskt roligt och är ett skojigt och skönt avbrott från allt trots.
9 months under the sun
Låter det som en dåligt rom-com? Ja, den kanske dyker upp på bio någon vacker dag. Men jag pratar om att detta är dagen som Wolmar varit ute i luften lika länge som han var inne i Mias mage (rent teoretiskt i alla fall). Nio månader. Det är nästan hemskt så tokfort det går. Samtidigt som det känns som om det var igår som Wollmar var ett litet russin som inte gjorde eller kunde någonting så är det jätte svårt att inse, när man ser en nyfödd, att han var så liten.
I naturen kan de flesta djur, bara några minuter efter födsel, gå och äta själva. Både kraft och instinkt kickar in i en kombination som får oss människor att framstå som något efterblivet. Som tur var kommer vi ikapp. Så nu, ni månader efter födsel, kan Wollmar röra på sig, observera och reagera på sin omgivning och stoppa mat i munnen om det finns inom räckhåll.
Nog med mitt i naturen. De senaste nio månaderna har i alla fall varit de mest fantastiska och samtidigt de mest utmanande månader i Mias och mitt liv. Jag antar att det finns mycket mer att vänta av livet som Wollmars förälder (och livet i stort för den delen), men jag vill bara stanna upp suga in allt gott som varit hitills.
Tack underbara familj och alla vänner som betyder så mycket för oss och för Wollmar. Vi är glada att ni är med oss på resan.
Grattis Wollmar på nio månadersdagen!
“Hej, jag heter Wollmar och är nio månader. Jag är…
…observant…
…och glad. Är det någon som vill leka med mig?”
Hur var det med fördjupning inom bäckenbotten och KOL? Fast snabba du är nog redan färdig inläst. Vår chef uppmuntrar att vi askulterar hos kollegor i andra verksamheter eftersom det blir mycket billigare än att gå på kurs. Du kanske kan skapa dina egna microkurser genom att gå brevid en bäckenbottenspecialist några timmar?
Jo, både är på gång. KOL-skolan kör jag ju för fullt, så det tycker jag att jag börjar kunna nu ganska bra. Jag har läst på lungrehab för fulla muggar. Bäckenbotten går det trögare med, jag har läst på en massa men inte fått så många patienter än. Jag har två möten med två olika BVC:er inplanerade och de säger att de får massa frågor från mammor men inte vet vad de ska göra, så kanske kommer det igång med remitterandet snart. Det är också tal om att vi ska starta grupperksamhet för mammor med bebisar: bäckenbottenträning, bålstabilisering och lättare kom-igång. Och om det kommer igång ska jag försöka auskultera sjg på gyn så att jag får med även att våga göra vaginalpalp. och sånt. Så det är på gång med allt, och det känns kul!