Mia:
Jag sprang hem från jobbet idag – i linne! Så himla skönt med varma dagar och löften om sommar och sol…
Det börjar vara nedräkning nu, jag jobbar ju maj ut och några dagar i juni. Sen är jag föräldraledig+har semester i 8 veckor! Ledig tillsammans med Joseph och Wollmar, kan ju inte annat än bli den bästa sommaren i mitt liv.
Jag har haft en bra dag, jag har haft återbesök och telefonkontakt med flera patienter som blivit så pass bra av mina råd och instruktioner att vi inte behöver träffas mer. Jag blir stolt över mig själv när det händer, att jag kunnat förmedla kunskaper till någon så att den får hjälp till självhjälp och en arsenal av övningar att ta ifrån då det behövs.
För någon vecka sedan instruerade jag en patient i lite olika avslappnings/avspänningsövningar. Hen kom tillbaks veckan därpå och berättade att hens sambo inte längre behövde ta sina insomningstabletter på kvällen. Efter att de tränat på övningarna tillsammans så somnade sambon lätt som en plätt.
Jag blir så glad av sånt. Då är jag en glad och nöjd sjukgymnast!
Passförsök
Någon gång i sommar hoppas vi kanske åka på en sista-minuten-resa. För att kunna göra det behöver Wollmar ha ett pass. Så, idag hoppade Wollmar och jag på en buss till kungsholmen och tog en nummerlapp på polishusets passkontor.
För att barn under 18 år ska kunna ansöka om pass så måste målsman skriva på en blankett.
Det som jag tyvärr inte visste om var att BÅDA vårdnadshavarna måste skriva under och detta måste bevittnas och signeras av två andra personer. Så det var bara till att ge nummerlappen till närmsta person och vända hemåt igen. Det var 82 peroner före oss i kön, så jag jag inte JÄTTE ledsen för att slippa det.
Vi fick sällskap av Aylin på vägen hem och vi promenerade hela vägen. Jätte skön dag i solen. Vi tog en tur till bibloteket, lämnade tillbaka några småbarnsböcker och lånade nya till Wollmar. Sedan for vi hem och åt lunch.
Passansökan får vi nog ta nästa vecka. Men det var en trevlig utflykt i alla fall.
Glad Wollmar på bussen
Equmeniakyrkans kyrkokonferens
Då var vi på väg till Karlstad för en helg med kyrkokonferensen och förhandlingar. Men inte bara det, utan det blir hotellfrukost i dagarna tre.
Här sitter vi på tåget och har väldigt roligt som ni kan se på kortet.
Man kan lätt tänka sig att en kongress och årsmötesförhandlingar är rena döden för en nio månaders pojke. Så fel man kan ha då.
Wollmar har haft the time of his life idag.
Tänk dig en kongresshall med 700 tanter och farbröder (yepyep, medelåldern på det här sammanhanget måste vara över 65…), världens största lekplats med stora krypytor och trappor med långa trappsteg att klättra i, höga bord med blanka ben och vart man än ser är det någon som ler stort och vinkar glatt åt en.
Drömmen för vilken försigkommen 9-månadersgrabb som helst.
Wollmar har klättrat runt, satt sig och pillat på en och annan blank sko, vinkat åt alla och en var, snott leksaker av den enda andra bebisen vi hittade och hållit sin mamma eller pappa på språng hela dagen.
En sån succé! Han har varit så i farten att han inte haft tid att äta mellanmål, men glad har han varit ändå. Nu sover han däremot som en liten gris i spjälsängen här på hotellrummet.
Vi har också haft en bra dag och hoppas på lika bra dagar imorgon och övermorgon. En förälders välmående hänger ju liksom mycket på bebisens välmående. Men än så länge har allt gått över förväntan!
Dagens fail: Köpa med hämtmat till hotellrummet i hopp om att bebis ska sova och vi ska få en någotsånär avspänd fredagsmiddag.
Miss nr 1: Glömma om be om bestick.
MIss nr 2: Bestämma oss för att det är värt att ta upp Wollmar för att försöka ge honom lite mer middag innan läggdags.
Vaken men trött bebis -> ingen middagssuccé -> familjen Fernando blev kvällunderhållning i lobbyn för den indisk-tamilska klan som parkerat sig där -> bebis som inte kan komma till ro och somna -> kallnande mat att äta med fingrarna som äkta lankeser alternativt med Wollmars små bebisskedar.
Det har varit en lång dag med förhandlingar och möten. Wollmar har fortsatt att sköta sig prickfritt, men sover och äter mindre än vanligt. Vilket egentligen är fine med oss, för han är ju på strålande humör och supersocial mot alla som ler mot honom. Men ändå, lite rädda blir vi för något större bakslag. Hoppas det inte kommer imorgon, för imorrn är det en supermassa viktiga förhandlingar och beslut som ska fattas.
Vi fick äta middag i skift, men nu har Wollmar somnat och vi ska snart landa i sängen och kolla på någon film på TV:n och äta smågodis.
En himla fin dag, ändå.
Tjoho! Bra jobbat Mia : )