I Stockholm håller man på att bygga det som kallas citybanan. En förstärkning av pendeltågsspåren som löper från årstaberg i söder till karlberg i norr. Odenplan byggs om och kommer att ingå som ny hållplats när allt är klart 2017.
I stället för att gå ovan jord som pendeltåget gör idag kommer den att gå under södermalm, via en tunnel på söderströms botten och sedan under riddarholmen innan den kommer in till centralen. Hur den norra delen ser ut vet jag inte men idag var det nedsänkningsdag för den sista av tre tunneldelar som bygger upp tunneln som löper genom söderström. Varje del är 100 m långa, 20 m breda och 10 m höga.
Kanske inte låter så himla spännande men i och med att de hållit på så hemskt länge med detta och kommer att hålla på ytterligare i minst 4 år till innan det är klart tänkte Wollmar och jag att det kunde vara kul att se vad våra skattepengar går till.
Tyvärr var det inte mycket att se. Tunneldelen är så tung att den gjutits medan den flöt i vattnet. Idag, på nedsänkningsdagen, kunde man enbart se pontonen som höll på att vincha ner den.
Infomationsvideon som Wollmar och jag tittade noggrant är den som försett oss med alla fiffiga detaljer.
Vi lyckades toppa av morgonens utflykt med en tur till eriksdalsbadet. När vi kom dit träffa vi Tore och hans lilla Gösta som vi satte oss med.
Wollmar kunde gå helt själv i plaskdammen och hade hur kul som helst. Tyvärr tog det roliga slut när något barn bajsade i poolen och den blev avstängd.
Så Wollmar fick leka på gräsmattan istället och vi tog oss några dopp i den lite djupare barnpoolen.
Som vanligt, efter bad och lek, somnade Wollmar som en stock på väg hem. Bra dag!
Äkta betongbarn som hellre sitter på ett brunnslock än på gräset.
Mia: Arg Wollmar
Alltså.
Wollmar är arg på mig när jag kommer hem från jobbet.
Eller ja, arg och arg.
Men så fort han ser mig börjar han gråta och det är inte den där sorterns jag-har-längtat-efter-dig-gråt som ett barn skulle kunna ha och samtidigt kasta sig i sin mammas famn. Utan den sortens gråt som gör att han gömmer huvudet i sin daddys byxben eller mot hans bröstkorg och inte alls vill till sin mamma.
Och sedan gnäller han. Går till mig, gnäller. Går från mig, gnäller. Vill krypa upp i knät, hämtar en bok, vill bli läst för. Ångrar sig efter två sidor, gnäller.
Och går sedan till sin daddy och begraver huvudet och gråter.
Hur länge kommer det här hålla på?
Det är liksom inte bara att det är segt att vara tillbaks på jobbet. Det är himla tråkigt att komma hem till en son som inte är glad när man kommer.
Någon som vill ha?
Hörrni, ska jag spara på Drömmarnas-trädgård-kitet som vi gjorde till Wollmars kalas? Finns det någon som kan tänkas vilja återanvända det framöver? Eller ska jag försöka sälja det på Tradera för en symbolisk summa?
Joseph: Mormor och trots
Dagens väderprognos var sol sol och SOL. Tyvärr ville inte solen komma fram och metrologerna fick sätta sig ännu en gång i skamvrån. Så i stället för att dra ner till eriksdalsbadet tog W och jag en tur till Tumba och hälsade på mormor.
Väl där bjöds det på nybakta bullar (W fick nöja sig med en banan), lek och parkvisit.
Som vi skrivit tidigare är W på full gång med pratandet. Han har blivit en riktigt rackare på att härma det som folk säger. Sedan upprepas det inte nödvändigt utan han nöjer sig med att säga ordet två tre gånger så att alla hört att han kan. Sedan får det räcka.
Dagens två nya ord var “omo” (mormor) som han sa efter att jag pekade och pratade om mormor. Nästa ord blev “kocka” som svar när mormor satt och pekade på klockor i en bliderbok. Vi får se om detta fortsätter och leder något vart eller om det är rena slumpar som vi tolkar in för mycket i.
Lek och bus i parken “nyckeligan”
Duplo är kul
Basidan till allt det fantastiska med prat och utveckling och så är att W är i en riktigt trotsfas. Allt ska prövas och om han får ett nej så kan man räkna med ett hej-dundrans gråt och gnäll. Eftermiddagarna är värst och kombinerat med hans “jag blir klumpig och gråtig när jag blir trött” kan det vara en riktig pers. Men värre lär det väl bli? Ja menar – nu förstår han vad nej betyder och protesterar med att gråta och gnälla. Det kommer ju att komma en dag där han själv kan säga nej och kan trotsa allt vad man säger helt och hållet.
Ja ja den dagen den sorgen.
Rum för barn
Då vädret har fortsatt att vara dåligt blev dagens aktivitet att åka till “Rum för barn” i kulturhuset vid sergelstorg. “Rum för barn” är enkelt förklarat ett barnbibliotek med utrymme för lek och bus i olika åldrar. Förutom spännande och barnanpassade lekytor finns det aktiviteter som målarverkstad mm. Tyvärr var det inte bara vi som tänkte att det var en bra aktivitet idag och det var kö för att komma in.
Men vi hann med lite lek utanför, ett blöjbyte och lite mellis så var det vår tur att komma in. Väl på plats var det bara att släppa tyglarna på Wollmar och låta honom springa loss. Han klättrade och sprang, gömde sig och titt-ut-ade och skratta och tjoade. Det var verkligen succé. Han var dock inte så intresserad av att läsa några böcker men han plockade böcker och gav dem till andra föräldrar och sa “titta”. Vissa trodde att han ville att de skulle läsa för honom men han hade inte tålamod för mer än någon sida innan han sprang iväg på nästa äventyr.
Vi träffade även C och hennes E som var med i Mias mammagrupp och som jag träffat på öppna förskolan. Det var som sagt var hemskt kul att se Wollmar ha så kul men det är ändå himla fint när man får prata med en annan vuxen i mellan åt.
Lek innan insläpp
Tyvärr inte bättre kort än detta. Det var så mycket barn att det inte fanns så många tillfällen att ta kort när Wollmar var både ensam, stilla och utom fara för att ramla.
För er som inte varit där kan jag varmt rekommendera det. För er som tänker gå dit med era barn, glöm inte att slå en pling till oss först så hänger vi gärna på.
