Mia: Åsidosatt
Det här med att vara den andra föräldern. Jag är helt enkelt Wollmars andrahandsval nu förtiden. Är Joseph hemma så är det bara Daddy som gäller för Wollmar.
Jag kan inte lägga honom på kvällen. Jag är inte intressant att leka med. Klättrar han upp och vill sitta med när vi sitter vid matbordet, så är det hos Joseph.
Jag duger för att sjunga och läsa, men inte för något annat.
Vi kan leka ute i parken, men bara om Joseph inte är med.
När går såna här perioder över? När kan han förväntas bli lite mer mammig igen?
Han verkar annars må helt bra, så jag tror mest att det är en normal fas och inte ett uttryck för en stor kris. Han äter bra, sover bra och är fortsatt glad och social. Och på ett sätt förstår jag honom, Joseph är en skojigare förälder än vad jag är, en roligare ettåringsförälder. Jag hoppas att jag får min revansch när vi kan börja pyssla, rita och måla och greja tillsammans.
Någonstans längst inne blir jag ändå lite ledsen, ett litegrann sårat mamma-ego. Men samtidigt: Jag ÄR ju på jobbet på dagarna, och kommer hem när Wollmar börjar bli trött och grinig. Vad förväntar jag mig?
Working 9 to 5
Det rullar på. Det här med att jobba.
Det tar lite tid att ta in så pass mycket patienter att man har kalendern full med blandat ny- och återbesök, så just nu har jag det lite lugnt på dagarna.
(Någon som behöver träffa en sjukgymnast? Hör bara av er så bokar vi en tid! 100 kronor eller frikort gäller. Men, en sjukgymnast måste göra undersökningar med en ganska avkklädd patient, så skulle det bli väldigt awkward att behöva klä av er inför mig, då är det bättre att boka tid hos någon annan)
Det är SKITJOBBIGT att gå hemifrån på mornarna. Jag vet inte vad som är värst – att lämna en sovande Wollmar eller en Wollmar som glatt sitter och vinkar hejdå i hallen när jag går. Det värker i hjärtat.
Det är också SKITJOBBIGT att komma hem. Nu börjar visserligen hans första ilska över att jag är borta på dagarna lägga sig lite, men ändå. Han är verkligen daddys grabb nu.
Men Joseph lagar mat och håller ordning här hemma och gör sitt bästa för att jag ändå ska må bra. Det är fint. Och det funkar.
Det rullar på med jobbandet. Jag har börjat hänga med kollegorna och gymma, och det är kul att få lite ny input vad gäller träningen. Och en kollega har fått in mig på ett nytt sjukgymnastiskt spår: rörelseanalys. Till exempel har jag idag läst in mig på hur man kan analysera skulderbladens rörelser för att avgöra vilka muskler som är hypo- respektive hyperaktiva och på så sätt avgöra vad man ska behandla med stretch, vila, styrketräning etc. Det är faktiskt spännande!
Litegrann känner jag att jag lever för helgerna, och att de dessutom är för korta. Jag vet egentligen inte om det är en dålig sak. Det är ju odiskutabelt bättre att få vara med sin familj, än att vara på jobbet. Men livet funkar ju inte så, och det är ändå bra att arbeta.
Joseph: Aldrig Luma på en tisdag
Idag hade Wollmar och jag tänkt att vi skulle ha en strålande dag på Luma bibliotek. Det var flera månader sedan vi var där senast och jag tänkte att Wollmar skulle uppskatta biblioteket tusen gånger mer än sist. Vi tog då 74an från polishuset på söder och for till Hammarby sjöstad. Wollmar var ganska kinkig under hela resan dit och jag var åksjuk och precis som vi hoppade av komjag på ett viktigt faktum som jag hade glömt bort: Luma bibliotek har stängt en endaste dag i veckan, TISDAGAR!
Utan att säga för mycket kan vi säga att det inte är första gången som detta händer. OK, jag hade alltså en sprallig Wollmar och inget bibliotek som han kunde röja runt i. Så tittade jag upp på kullen och såg en skylt om en lekpark. Som en skänk från ovan! Så vi gick till parken som ligger mellan Luma hållplats och biblioteket. Jag visste att det fanns en där men trodde att det mest bestod av en gunga och en liten lekställning. När vi kom upp insåg jag att jag hur fel jag haft. Lekparken var riktigt stor och riktigt fin.
Och vad gjorde då Wollmar med allt denna fina park hade att erbjuda? Drog så klart till närmasta trappa och började gå ner (och ut från parken).
Efter lite lek i trappen fick jag i alla fall med honom till en tunnel som också var jätterolig.
Jag gjorde ett försök att leka affär med Wollmar. Han tog betalt med ett löv men i stället för att få något i retur klättrade han ut genom “butikens” bakfönster.
Sedan missade vi en buss hem, fick inte åka med nästa för att det var fullt med barnvagnar och promenerade hem till slut.
Allt som allt en bra dag. Trots allt!
Joseph: Bysistäppan
Igår visade sig solen och eftersom Wollmar nästan blir outhärdlig om man bara ska vara hemma bestämde vi oss att dra ut till någon park. Vi bestämde oss att dra iväg till random park och valde att dra norr ut. I och med vår riktning hade vi tre parker att välja mellan: Mariatorget, Ivar Los park och Norra bysistäppan eller Haren som den egentligen heter.
I och med att bysistäpppan har plaskdamm bestämde vi oss att dra dit med badbyxor och allt (i alla fall åt Wollmar).
Först blev den en lekstund i parken. Wollmar klättrade upp för en lekställning (nästan helt själv). Sedan fick mamma et puss från den höga höjden.
I plaskdammen blev det lek och bad tills läpparna blev blå. Därefter vart det gråt, skrik och protest när Wollmar skulle upp.
Nog för att det finns parker som är mer bortglömda än Bysistäppan. Men med tanke på att Bysistäppan faktiskt är besöksvärd, särskilt på sommaren, är den hemskt glestbesökt. Gå dit och kolla själva vettja!
