Det har blivit mer och mer naturligt för mig att prata engelska med Wollmar. Nu för tiden så tänker jag inte ens på det utan växlar till engelska så fort jag ska prata med honom. Det känns dessutom helt ok för mig att i ett föräldrar-barn-sammanhang prata engelska med honom och svenska med föräldrar och deras barn.
Men det har dykt upp ett nytt problem. Jag märkte det först för någon vecka sedan då Wollmar och jag var på “Rum för barn” i kulturhuset. Vi stod då i hissen med en bibliotikarie som hade en stor vagn fylld med böcker. Jag skymtade framsidan av en “Nicke nyfiken”-bok och sa till Wollmar: “Look Wollmar, I think that there’s a book about Curious George here”. Bibliotikarien hajade till, tittade på boken som jag pekade på och sa: “Curious George, is that what he is called in english?”. Jag svarade att så var fallet och kommenterade efter ett tag på svenska att det i alla fall i betydelsen var ganska likt den svenska översättningen. När jag sa detta såg jag något i blicken hos henne som är lite grunden till problemet. Jag skulle bäst beskriva det som att hon tog illa upp, blev förnärmad eller kände sig lurad på något sätt. Att en person som pratar perfekt svenska går omkring och LURAR folk att prata engelska med honom.
Ja, riktigt så illa kanske det inte är men när jag är omkring med Wollmar, på bussen eller i en park och bara pratar engelska så händer det att vissa personer vänder sig till oss och börjar konversera. Frågar hur gammal han är, kommenterar någåt han gjort eller något liknande. Då sker ju detta naturligtvis på engelska eftersom de tror att vi inte kan något annat. Jag svarar artigt på engelska och med det samma är jag fast i fällan. För NÄR i detta läge kan jag avslöja för dem att jag egentligen pratar svenska? Konversationen forskrider på engelska och jag känner mig mer och mer fånig. Samtidigt känner jag att det blir ännu fånigare och jag helt plötsligt brister ut och säger: “Men du, ska vi inte fortsätta konversationen på svenska? Jag pratar mest bara engelska för barnets skull.”
Ne, jag vet inte. Det känns som att jag får hitta ett bättre sätt att bryta isen. Har ni några förslag?
Sista sommardagen?
Igår var det verkligen högsommar. Idag är det inte det. Prognosen ser inte heller ljus ut men vi hoppas på bättre väder på västkusten nästa vecka.
Men det kan hända att igår var sommarens sista dag. I så fall är jag glad att vi firade den såhär.
Joseph: Svordomar och dåligt samvete
Om vi är hemma är oftast den sista timmen innan Wollmar behöver vila en ren plåga. Han blir då grinig, klängig, och otroligt klantig vilket gör att han snubblar och ramla och slår i sig hela tiden. Detta i sin tur medför mer gråt och mer grin. Har man riktig otur kan han vara på detta sätt en hel dag vilket gör att man i princip inte kan göra något annat (diska, laga mat, gå på toaletten) utan en gnällmar hängandes i byxorna.
När han är på detta humör får jag verkligen tillfälle att jobba med mitt tålamod. Men när han precis lugnat ner sig och satt sig ner för att läsa eller leka själv och man tänker, “Åh va skönt. Nu får jag en sekunds ro.”, så snubblar han och så är hela kalaset igång igen. Då svär jag. Ja, alltså inte mot Wollmar. Ne, inte ens högt. Jag svär, på engelska, i mitt huvud. Det kan låta såhär, “What the hell!” eller “Bloody hell, not again!”.
Jag jobbar med att inte låta det bli grövre än så men ändå får jag dåligt samvete. Jag skäms över att vara arg och frustrerad och står i en toalett och svär inombord. Jag skäms för att jag inte hittar på roligare saker med min son och går ut oftare så att han hålls på bättre humör. Men det är som det är och ibland så måste man vara hemma för att det finns saker att göra.
Kanske borde införskaffa mig ett sådant här kit?
Många fina parker
Att bo mitt i Stockholm innebär att man har tillgång till otroligt många fina lekparker. Vi har gjort vårt bästa för att beta av de flesta av dem. Man märker att Wollmar har hemskt roligt. Sedan tror jag inte att det är de finfina parkerna som gör att Wollmar tycker att det är roligt utan själva upptäckandet av världen och vad man kan göra i den.
Detta märker man framför allt när man är på väg till en lekpark och Wollmar stannar upp och hellre bara leker med gräset, lövhögar, ett staket eller bara sätter sig mitt på en jordstig och petar i marken med en pinne. Ja, livet är ett under.
Mia: Fysionörderi
Den här lördagen har vi ägnat åt sjukgymnastik. Märkligt val av lördagsnöje, kan man tycka. Det började med att jag och två kollegor gick ut och sprang runt Årstaviken. Efter en paus för dusch och sånt, möttes vi upp hemma hos oss, åt lunch och drack kaffe, och började träna på undersökning av axlar. Joseph fick agera patient och den ene kollegans medföljande fru roade Wollmar, medan vi tre sjukgymnaster nördade på.
En trevlig och givande lördag, på det hela taget!
