När vi hade semester i Italien i somras var Wollmar mycket omtyckt av hotellpersonalen. Detta har vi skrivit om tidigare. Vi nämnde kanske också att Wollmar fick en present av hotellets kock. Denna present var en PR pryl för Barcardi äppelsmak i form av ett skumgummiäpple.
Redan efter någon dag bet Wollmar av en bit och sedan dess har “leksaken” varit undanstoppad. Idag hittade han den när jag letade vantar och jag tänkte att han kunde testa på den om han ville. Han fattade ganska fort att den kunde agera boll och ville ta med den ut till parken.
Det är kul med handdockor. Wollmar har verkligen börjat att uppskatta dem och uppfattar dem verkligen som en levande kompis som han kramar, pussar och springer uppjagat ifrån. Men visste är det en sorligen sak när en handdocka dras från sin hand? Livet liksom sugs ur dem och i ett ögonblick är de bara ett “vanligt” gossedjur igen.
Saken blir inte bättre när ens son drar den i svansen tvärs över golvet, tar en hink och stoppar ner ekorren med huvudet först. Sedan fortsätter leken med de andra gossedjuren. Ekorren lyser med sin frånvaro.
Nu är det, som tur var, inte så hemskt som jag utmålar det. Det är mest bara en observation från min sida över hur livlig en handdocka kan verka även för en vuxen och hur livlös den är utan handens magi. Dessutom känns hanterande som ett barn ger sina gossedjur mer brutalt när en av dem precis var vid liv.
R.I.P. Ekorren, “Korre”
