Förr visade Wollmar klart och tydligt att han var klar med maten genom att vinkar med händerna i luften. “All done” var ett stödtecken som vi använde från de att Wollmar var typ fyra månader. Den senaste månaden har dock vår lilla spjuver signalerat att han är färdig på alla sätt annat än det som han använt i snart ett halvår. Knuffa undan tallriken eller faktiskt säga “All done” tillhör de trevliga sätten och ur vår synvinkel helt acceptabla ersättare. Tyvärr kan de även vara att vända upp och ner på tallriken, hälla ut vatten/mjölk ur muggen, sitta och leka med maten, kasta mat på golven eller helt sonika försöka rymma från stolen. Jag tror inte att Wollmar är unik på något sätt med beteendet utan snarare att alla föräldrar kan känna igen sig i detta.
En annan vana som har börjat att växa fram är det som jag kallar för hamstringsmetoden (döpte den det idag så det är kanske inte så förankrat än). Den går ut på att barnet, då den uppnått en tillräcklig mättnadsgrad, smusslar ner mat på stolen och golvet så att den senare kan återvända för att äta när den blir hungrig igen. Tyvärr städar de flesta föräldrar undan maten/stashen innan den kommit till användning men jag tror att detta är en inbyggd överlevnadsstrategi som barn utagerar per automatik. Är ni skeptiska till min upptäckt? Testa själva om ni har barn! Undvik att städa undan maten på stolen och golvet och se vad som händer.
Frågan är nu om jag ska döpa fyndet till “hamstringsmetoden” eller “Fernandometoden”? Vad tror ni?
Jag vill äta!
Igår kväll när vi kom hem visade Wollmar klart och tydligt att han ville äta. Jag hade så pass mycket is i magen att jag passade på att ta ett kort. Sedan hjälpte jag honom att komma till rätta och serverade gröt med äppelmos.
Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta innan han faktiskt kan klättra upp i stolen och sätta sig själv?
Pa-pi
Igår var jag med om en konstig sak. När vi satt och fikade och Wollmar lekte runt hittade han ett annat barn som han föll tycke för. Han sprang fram och tillbaka och busade med detta, kanske 3 månader äldre, barn som satt i en barnstol. Barnet gav saker, som till exempel en sked, till Wollmar som i sin tur sprang en runda och sedan gav tillbaka skeden. Efter att tag gick Wollmar fram till mig, tittar på pojken (som i sin tur iaktog oss), tittar sedan tillbaka på mig och säger: “Pap-pi” och pekar på mig.
“What did you say Wollmar?”, frågade jag. “Pap-pi” säger han igen och pekar på mig.
“I’m not ‘Pap-pi’, I’m Daddy”
Wollmar tittar tillbaka på pojken i stolen tittar sedan på mig igen, pekar och säger än en gång: “Pap-pi”. Sedan springer de vidare, hittar en boll och leker vidare.
Det finns två saker som heter just “Pap-pi” i Wollmars värld. Det är Muminpappan och Alfons pappa. Så frågan är vad som hände. Blev det någon språklig felkoppling eller visste han precis vad han sa och ville bara förklara för sin nyfunne vän?
Svaret lär vi aldrig få reda på men det var ganska festligt i alla fall.
