En fågel Fernando till

Låt oss presenetera: Sleepy Bird!
Sleepy är just nu cirka 8 cm lång och väger typ 28 gram.

Moderskeppet är alltså gravid i vecka 14 och Wollmar kommer alltså blir storebror någon gång i maj!

Magen är större den här gången. Här kan du kolla in magen i samma vecka, med Wollmar, då känd som Big Bird.
(Ändå väger Mia fortfarande mindre än vad hon vägde innan hon blev gravid med Wollmar. Vi skyller på förlust av muskelmassa, det är ju STOR skillnad på hur mycket vi hann träna då och nu).

Vi har varit lite dåliga på att blogga under hösten, och det här är alltså anledningen. Mycket av det som händer (och inte händer: så fort Mia får chansen så somnar hon) handlar ju om graviditeten och vi har velat vara lite hemliga, såklart.
Exempel på en sak som hänt som varit relaterat till det här: Mia har varit på jobbintervju och blev erbjuden jobb men tackat nej eftersom vi precis fått reda på att vi väntade Sleepy. Det är svårt att blogga om, om man inte vill berätta hela storyn.

Vi har varit på ett tidigt ultraljud och fått konstaterat att det är en bebis. Skönt!

Hoppas ni hänger med oss på ytterligare en till graviditet!

När man berättar att man är gravid kommer alltid förljdfrågan: Men hur mår du då?

Svaret den här gången är: Jotack bra!

Ingenting är som förra gången, när Wollmar var Big Bird.
I mina anteckningar från förra graviditeten handlar allting från vecka 8 och framåt om:I L L A M Å E N D E.
En lördag i vecka 14 hade vi bjudit hit halva vänskapskretsen på brunch, och 15 minuter innan alla kom så kräktes jag ner hela hallen och halva badrummet.
Arbetardagarna funkade enbart för att jag jobbade i team och hade en kollega som kunde ta hand om alla patienter medan jag stod och svajade med en plastpåse i ett hörn. Läkarordinerat Lergigan hjälpte knappt.

Den här gången har jag haft ett vagt illamående mellan veckorna mellan vecka 6 och 12 och det kunde helt och avhjälpas med skorpor och postafen. EN kräkning blev det, men det var var när vi passade ett annat barn och jag fick en rumpa med en bajblöja uppstucken i ansiktet. Jag måste också säga att jag nästan lidigt mer av att gå och vänta på illamåendet, än av det lilla jag faktiskt hade.

I vecka 6 och 7 var jag så trött att jag knappt kunde hålla mig vaken på jobbet. Jag höll uppriktigt på att somna medan jag hade patienter. Ända fram till vecka 12 låste jag in mig på ett behandlingsrum en liten stund varje lunchrast, och somnade på britsen. Jag är fortfarande trött, men måste oftast inte sova på jobbet.

Det som är likt förra gången är osuget: Kaffe, te, mustiga grytor, kycklingpaj, taccokrydda. Och suget: frukt och syrliga och salta saker.

Det är rent fysiska skillnader också: Livmodern itself. Jag har läst och fått bekräftat att livmodern kan vara mer framåttippad andra gången. Med Wollmar i magen kunde jag alldeles precis känna livmodern ovanför pubisbenet i vecka 14. Nu, om jag är kissnödig och ligger på rygg, kan jag känna livmodern alldeles tydligt och precis innanför huden bara några centimeter nedanför naveln.

Och fladdret. Med Wollmar hade jag moderkakan i framvägg och kände knappt ingenting förrän efter ultraljudet. Det bar bara några dagars mellanrum mellan att jag kände ordentliga fosterrörelser och att Joseph kunde känna dem utanpå. Men nu: På riktigt tycker jag mig känna det där “fjärilsfladdret”. Kanske är det för tidigt? Kanske är det inbillning. Men helt orimligt verkar det inte vara.