Wollmar älskar at läsa böcker. Ska jag vara mer precis så älskar Wollmar att bli läst för men det händer faktiskt att han ibland sitter och blädrar i något bok och pratar för sig själv. Hur som helst så har Wollmar kommit till en punkt då han se sambanden mellan något vi läser och något som han känner igen i det verkliga livet. Ser han en bild på en anka i en bok så säger han först “Kanka” var på han pekar till badrummet och ger sig av för att hitta gummiankan som ligger i badkaret. Detta gör tyvärr att lässtunderna blir något avbrutna. I och med att han ständigt ska hämta eller visa de verkliga motsvarigheterna till saker i hans böcker slutar det ofta i att boken aldrig läses klart då han tappar intresset.
Sedan är ju frågan om det är hans sätt att visa att han förstår eller om han bara blir påmind om det som finns runt omkring oss och bara måste kontrollera om det är samma sak. Det lär vi aldrig veta men det är ett ganska häftigt, om ändå något irriterande, beteende. Det är precis som Mia skrev om här om dagen i att Wollmar såg en elefant i tekannan. Jag antar att barn i denna åldern tränar sina associationsbanor eller något.
Hej och okej
Igår var Wollmar och jag på rum för barn i kulturhuset och lekte och lånade några böcker. När vi just hade låst dörren hem och var på väg till stan kom en granne ner för trappan. Hon hälsade och jag hälsade tillbaka. När hon precis gått förbi gick Wollmar fram till trappans kant och ropade “HEJ!”.
Grannen vänder sig lite förvånad, skrattar och frågade Wollmar om allt var bra med honom. Han tittade på henne glatt och svarade “Oookeey”. Därefter pratade de lite till fast resten av det som Wollmar hade att säga var helt obegripligt.
När vi kom fram till kulturhusten och vagnen var fastlåst gick vi till hissarna. Så fort vi kommit in i hissen tittar Wollmar på de andra hissressenärerna och ropar “HEJ!”. Denna någon kändes det nog lite för främmande för när alla vände sig om och hälsade på Wollmar blev han jätteblyg och borrade in sitt huvud i mitt bröst.
På rum för ban var han sitt vanliga jag och sprang omkring och satte sig hos olika vuxna, lyssnade på de böcker de läste och pratade frisk och allt möjligt. Inga mer tydliga “HEJ” men vad kan man begära.
Han är i alla fall hemskt rolig de här dagarna när han pratar och får sina små lustiga infall.
BoxarWollmar
Idag vaknade jag 04:50. Ni som brukar läsa vår blogg förstår att det var Wollmar som vaknade och i sin tur väckte mig. Hur som helst ville han inte somna om. Han låg en lång stund hos mig i sängen och när jag trodde att han sov och försökte bära bort honom till hans säng så slog han upp ögonen och började gråta. Så det blev tillbaka till vår säng och han kom till ro. Inga problem med att ligga och gosa med min son men brist på sömn blev det i alla fall. Vet inte hur många gånger jag var uppe i natt men att ligga vaken bredvid honom den där sista timman blev i alla fall dråpslaget. Jag var ett vrak när vi gick upp.
Men efter lite frukost var jag i gång igen. Vi sa hej då till Mia och gjord sedan i ordning oss för att åka för provtagning på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Det är så att jag hade min senaste MRSA-provtagning för två veckor sedan. Även den kom tillbaka negativ och där med hade jag med mina tre negativa resultat i rad blivit friskrivet från MRSA-stämpeln. Tyvärr har jag ett ständigt pågående eksem på två av mina fingrar på höger hand och en av kriterierna för att bli friskriven från MRSA-kliniken är, förutom tre negativa resultat på ett år, hel hudkostym. Ack!
Jag berättade att jag inte tycker att eksemen blivit bättre och jag fick en remiss till hudmottagningen i huddinge. Så dit åkte vi idag. Medan vi satt i väntrummet snubblade Wollmar i samband med att han gled av en stol som han satt på. Han föll framåt och slog i ögonlocket i en leksak.
Det blev gråt, tröst, mer gråt, napp och mer tröst. När vi blev inkallade hade jag med mig en Wollmar som såg ut som att han precis gått tre rundor i en boxningsmatch.
I övrigt gick besöket ganska bra. Jag fick en ny behandlingsmetod som jag ska testa och Wollmar fick några klistermärken som tröst.
Vanda!
Idag åkte Wollmar och jag till Alby och hälsade på Vanda, Wollmars nyaste och minsta kusin. Hon är bara en vecka gammal och verkligen en söt liten liten.
Lite tråkigt, men kanske inte helt oväntat, visade Wollmar inget som helst intresse för det lilla livet. Snarare var han bara avundsjuk på att jag gick och höll på henne. Andra bullar blev det dock när hennes storabröder kom hem från förskolan respektive skolan. Wollmar tyckte att det var jätte roligt att leka med sina storkusiner. Så för första gången kunde jag sitta kvar och fika medan Wollmar gick in i ett annat barns lekrum och lekte utan vuxen tillsyn. Efter ett tag kom dock Ivar ut och frågade om någon vuxen kunde hålla koll på Wollmar åt honom. Ivar ville nämligen leka med en sak själv och behövde då någon som kunde passa Wollmar som gärna fick leka med Ivars kranbil men bara om någon höll koll på honom så att han inte paja den. Så himla fint. Att låta sin knappt 1½ åriga kusin leka med något som man är jätte rädd om. Det var vuxet!
Vi var där ett tag i alla fall och Wollmar hade superkul. Nykusinen sov mest hela tiden men i framtiden kommer hon nog att bli en ganska kul lekkamrat till Wollmar kan jag tro. Vi satte oss till slut på tuben hem och körde hela nattningsproceduren som gick i en hej dundrans fart.
Om ca 2 månader kommer nästa kusin och sedan kommer vår lilla skatt. Tre jämnåriga kusiner i släket här vi aldrig haft förut. Det ska bli kul.
Mjukstart
Bästa sättet är att börja dagen är att mysa kvar i sängen och läsa en bok!
Lycka är att ha en gosnos!
Pepparkaksdeg
Imorgon ska vi baka pepparkakor med några vänner, så idag gör vi degen.
Vår lilla lucia får såklart vara med!
Eller, vem är lucian i den här familjen egentligen?
Haha!! Älskar’t! Underbara Wollmar <3