Sist vi var på MVC frågade vår barnmorska om vi ville komma några veckor innan ultraljudet för att lyssna på sleepy birds hjärtljud. Så idag var hela familjen Fernando där kl 7:30 redo för att lyssna. Mia fick lägga sig på en brits och barnmorskan kände efter livmodern. Sedan klikade hon på kontaktgel och började söka omkring med sonden. Mest hörde vi brus och det djupa pulserandet av Mias hjärta. Som tur var förvarnade barnmorskan oss att det kan ta tid att hitta eftersom livmodern inte är så tydlig och därmed svår att hitta. Med det sagt upplevdes de kanske tre minuter, som det faktiskt tog, som en evighet. Till sist kom det, ett tydligt och snabbt bultande som absolut inte kunde misstas för något annat. I och med att min enda andra upplevelse av att lyssna på hjärtljud var vid Wollmars förlossning fick jag en väldigt kraftig deja vú känsla.
Hur som helst. 153 slag/min, hur fint som helst!
