När vi är här på Öckerö delar vi rum, Wollmar och vi. Det har ju vi normalt sett inte gjort på ett år.
Nu är ju Wollmar däremot väldigt medveten om att han sover bara några meter från oss. Flera gånger varje natt ställer han sig upp i spjälsängen och kikar ut mot oss och ropar “sänga, sänga!”.Då vill han komma över och sova hos oss. Och de får han ju naturligtvis, även om vi ganska snart lägger tillbaks honom. Det är som att dela säng med en väderkvarn.
Igår när vi gick och la oss vaknade han naturligtvis till, och vi alla hamnade i vår säng. Samtidigt hade sleepy bird ett sparkkalas. Det var en mysig liten för-känsla av det här med att bli två-barnföräldrar.
Och så kommer ju alla känslorna.
Kommer det ens GÅ att älska ett till barn så som vi älskar Wollmar?
Är det ens rimligt och möjligt att få ett lika fint och underbart barn som honom?
Kommer han, ens för en millisekund, att tro att vi slutat älska honom bara för att han får ett syskon?
Kärleken till Wollmar är det starkaste jag någonsin drabbats av. En dag var han helt plötsligt här, och från och med den sekunden blev vi beredda att göra ALLT för honom. När man älskar såhär blir man också sårbar. Inget får någonsin hända honom!
Tänk då att vi utsätter oss för det här, igen.
Kärleken, kärleken, kärleken. Det här barnet i magen. Hur kommer det bli?
