Jag utropar “Ajabaja” när Wollmar kastar ost på golvet.
Wollmar upprepar buset med orden “Bye bye”.
Svårt att inte fnissa.
Idag går vi in i vecka 24 och magen börjar bli en distinkt gravidmage.
Wollmar lekte med sin stora boll nu på morgonen och efter en stund hittande han den inte. Vi skojade då att jag hade ätit upp bollen, och han gick verkligen på det för en stund. Sedan förklarade vi att det ju är en bebis i magen (som vi gjort många gånger förut). Och då började han skoja och klappa på magen och kalla den “baby ball”.
Rätt likt en boll ju, så en ganska korrekt beskrivning.
Livet är intensivt
Så var vi igång. Två arbetande föräldrar och ett barn på förskola. Det är ett slags liv vi aldrig haft förut.
Visserligen är det typ 8 veckors nedräkning till jag går på gravidledigt och livet går in i ytterligare nästa fas, men ändå.
Joseph har en intensiv arbetsvecka på jobbet med interninspektion och långa dagar. Jag har gjort både hämtningar, lämningar, haft tvättstugan, lagat mat och varit och handlat. Igår slog jag litegann knut på mig själv när jag bestämde mig för att fylla frysen och lagade köttbullar på 800 g köttfärs och köttfärssås på lika mycket.
Joseph nämnde det igår, att vi båda har varsin dag vi jobbar superlänge, för att kunna frigöra tid andra dagar. Vårt mål är att ge Wollmar 6-timmarsdagar på förskolan och det lyckas vi rätt bra med. På torsdag har Joseph en grej som gör att han inte kommer ifrån den tiden som vårt schema säger. Jag jobbar till 19. Då kommer Wollmar få en 8-timmarsdag på förskolan.
Ärligt talat känns det rätt pissigt, hans första månad och allt. Men ett annat alternativ hade varit att vår vän Aylin hade kunnat hämta honom och passa honom en timme innan Joseph kommer hem. Men även om han älskar att vara med henne, så känns det oklart om det hade blivit så mycket bättre för honom. Att det liksom kan bli upphackat. Vi vill gärna att han ska veta att vi finns där för honom när han är hemma från förskolan.
Det är himla svårt att veta. Är det jättedåligt att en 1,5-åring får vara 8 timmar på förskolan en dag?
Sammandragningarna är tillbaka
Sammandragningarna är tillbaks. Någonstans i slutet av antibiotikakuren tyckte jag att det blev så mycket bättre. Jag har visserligen sammandragningar ofta, men de känns mer normala och gör inte ont. Bara sådär lite småtrevliga och magen blir hård och spetsig.
Men idag har det alltså börjat göra ont igen och dessutom komma tätare.
Frågan är nu om jag fått tillbaks infektionen? Eller kommer det bara gå i skov liksom? Man kunde ju liksom vara en person som fick mycket onda sammandragningar, bara helt sådär.
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Vill ju inte noja om det, det är ju som det är. Men jag har ju läst om folk som har GBS som behövt gå på antibiotika graviditeten ut för att infektionen inte gett med sig. Borde jag lämna urinprov igen i alla fall? Eller bara avvakta?
Åh, jag vet inte hur jag ska göra.
Sleepy är i alla fall fortsatt världens sparkigaste inombordsbebis och verkar må hur bra som helst. Heeelt vild är hen.
Wollmar har i alla fall haft ytterligare en toppendag på förskolan. Kom hem med någonslags färgfläckar på kläderna, tycker det verkar som ett bra tecken. Är man smutsig har man haft kul, eller? Han somnade mitt i lunchen. De hade fått väcka honom och efter att han då somnat om igen men liksom låtsats-ätit i sömnen hade de förstått att det var bättre att lägga honom istället. Han har också börjat sjunga om sin ansvarspedagog. Det är ett bra tecken. Det är bara omtyckta personer som får personliga serenader.
Just nu är Joseph och Wollmar ute på lite ärenden och jag får en välbehövlig chans till vila. Dyrbara stunder.
Onda sammandragningar
Igår under eftermiddagen började jag få riktig kramp i magen, nästan sådär som det känns inför att man ska bli riktigt dålig i magen. Bara det att det aldrig blev något sådant, och magontet blev mer och mer krampliknande.
Jag fick ondare och ondare och hade extremt svårt att koncentrera mig under de tre sista patientbesöken. Och när jag skulle skriva journaler efteråt blev jag nästan kallsvettig och hade svårt att se texten framför mig. Det var vid det laget svårt att avgöra om det var oron i sig som ökade på smärtupplevelsen, eller om smärtan faktiskt blev värre och värre.
När det började närma sig dags att gå hem hade jag som krampaktig smärta kring livmoderns nedre del och äggstockarna. Det kändes som att någon tagit tag med vardera hand om äggstockarna och knöt till så hårt den bara kunde. Jag tyckte också att det gick lite i vågor.
Förvärkar?
Jag gick lite tidigare från jobbet, det var liksom ingen idé att sitta kvar. På vägen hem ringde jag förlossningen. De kunde inte riktigt säga vare sig bu eller bä, men tyckte att eftersom jag kom direkt från jobbet så skulle jag i första hand testa att åka hem, lägga mig, ta en alvedon och värma på vetekudden.
Sagt och gjort.
Jag åkte hem, och strax där efter fick vi cuddla ihop hoss hela familjen i vår säng, eftersom det inte bara var jag som inte var på topp igår kväll. Hela lilla familjen somnade alltså strax efter åtta, tajt ihopkramade.
Jag somnade och har sovit hela natten, så vad det än var gick det över i alla fall.
Barnmorskan jag pratade med på förlossningen skrev i alla fall en journalanteckning om vårt samtal,så att de finns dokumenterat ifall jag ringer in sådär fler gånger. Jag antar att om det händer fler gånger så kan de liksom göra en bedömning utifrån det, och kanske tillslut säger att jag behöver komma in för en bedömning.
