Precis idag är det en månad sedan Wollmar började på förskolan. Så lång tid, om inte kortare, tog det för oss alla att acklimatisera oss till den nya vardagen.
I fredags var förskolan stängd och Wollmar var hemma hela dagen, först med Daddy på förmiddagen och sedan med Aylin på eftermiddagen. Efter helgen förstod vi att Wollmar verkligen saknat att vara där.
Han liksom springer in glatt och man får sno till sig en puss eller kram vid lämningarna och han verkar ha jättebra dagar alla dagar. Det funkar bra med vårt lämna-hämta schema som vi gjort, även om det inte har varit en enda vecka hittills där vi kunnat gå exakt som schemat säger (för att obligatoriska saker på jobbet gjort att vi behövt byta och trixa med varandra ändå).
Vi var verkligen förberedda på någonslags kris, fas eller bakslag vad gäller Wollmar. Barn har rätt att reagera på sådana här förändringar. Det har varit en reaktionsfas, men ändå ganska mild. Först av allt: Han är klängigare på Daddy än någonsin förr. När vi båda är hemma en eftermiddag är det verkligen svårt för Joseph att göra någonting annat än att vara med Wollmar, vilket är ganska tungt för mig eftersom jag alltid hoppas på att få vila när vi är hemma alla tre. men istället får jag vara mer aktiv vid matlagning och sånt.
Det händer nästan varje dag att Wollmar ramlar och slår sig för att han liksom planerat att hänga och klänga på Josephs ben, men att Joseph inte ser det och rör på sig så att Wollmar istället ramlar i golvet. Tänk om Joseph står vid diskbänken och rör sig i sidled och Wollmar kommer och kastar sig på hans ben bakifrån – rätt var det är så är inte benen där man tror att de ska vara, och Wollmar stupar framstupa i diskbänken.
En annan reaktion – som kanske gått över nu förresten – är att Wollmar haft kämpigare mornar. Nästan så länge vi kan minnas har Wollmar vaknat klockan 5 och sedan legat och sjungit i sin säng. Ofast så somnar han om en liten stund, men ganska ofta har han också varit förnöjd ända tills klockan 6 och det är en anständig tid att gå upp. Men nu i någon vecka har han absolut velat komma till oss vid 5 och sedan vägrat att somna om och bara röjt omkring hos oss istället. Nu två mornar i rad har de dock varit mycket bättre, så kanske har fasen gått över.
Ja, det är väl det.
Idag är det torsdag och jag ska strax till jobbet för en 11-timmars arbetsdag. Det är nedräkning nu, inte såååå många veckor kvar…
Ninjaförälder
Strax innan min väckarklocka ringde hörde jag Wollmar hålla låda. Han var inte ledsen, men jag visste att risken var överhängande att jag skulle väcka honom ordentligt om jag gjorde några ljud.
Så jag slog på ninja mode:
1. På med strumpor, för ljudlös förflyttning
2. Inga lampor på, om det inte var bakom stängda dörrar
3. Slå på kranen i samband med andra rörljud i huset.
När jag var klar och påklädd var det bara ett hinder kvar: Hämta matlådan från kylskåpet. Detta var något som jag visste innebar en stor risk att Wollmar skulle ana oråd. Som tur var hade jag tiden på min sida och trots att Wollmar fortfarande pratade och sjung blev pauserna där emellan längre och längre. Jag visste att det var en tidsfråga innan han skulle somna om, men skulle tiden räcka till?
Så jag stod där i mörkret i hallen. Mitt emellan min sovande hustru, som jag inte ville väcka, och min ännu inte sovande son, som jag önskade skulle somna.
När jag stod där i mörkret och väntade gjorde jag allt vad jag kunde för att min närvaro inte skulle kännas av Wollmar. Jag slöt mina ögon, andades lugnt och stilla och drog ner hjärtrytmen några hack. Allt i en desperat önskan att nästa gång som tjattret upphörde skulle vara den sista.
Efter 8 minuter blev det tyst på riktigt och jag hörde Wollmar vända på sig så som han gör när han bestämt sig för att sova. Jag väntade tyst i ytterligare 5 minuter innan jag hukade mig lågt ner och smög till kylskåpet. Anledningen till hukandet var att om man går förbi kylskåpet när det är mörkt så kastas en skugga av dig rätt in i Wollmars rum, precis på väggen ovan hans spjälsäng.
Sedan öppnade jag försiktigt skafferiets dörrar och på så vis skapades dels ett skydd så att min skugga inte kunde nå Wollmar och dels en barriär mot det ljus som kylskåpet snart skulle släppa ut.
Jag tog ut matlådan, smög ut till hallen, klädde på mig och försvann som en dimma ut från lägenheten.
Är sjukt nöjd att jag inte väckte Wollmar (om han nu då inte vaknade när jag stängde och låste ytterdörren) men har samtidigt lärt mig att med knakande knän och stel rygg kanske borde lägga drömmen om att bli ninja på hyllan.
När jag väl smugit ut ur lägenheten kunde man se att det inte var särskilt tätbefolkat på Stockholms södra klockan tio i fem på morgonen
Alla hjärtans dag
Imorse hade jag och Wollmar en sån fantastisk morgon. En sån där stund när jag inser att det som händer är själva meningen med livet, själva essensen med allt. Det som jag vill spara i mitt hjärtas innersta och plocka fram när helst jag behöver lycka och kärlek.
Wollmar vaknade strax efter 6, efter att ha somnat om och inte vaknat av Josephs ninjabravader. När jag tog upp honom ur sängen insåg jag att hela han var dyblöt. En kiss-o-strof, blöjan var överfull och hade läckt ut över alla bredder. Detta var kanske inte det mysigaste i berättelsen.
Vi gick och bytte och jag tvättade av honom ordentligt, vilket resulterade i en lite ledsen, småblöt och kall pojke endast iklädd blöja.
Aha! tänkte den sluga mamman, den här grabben behöver värmas!
Vi gick tillbaks till min säng och gosade ihop oss. Sedan låg vi så en lång stund, stilla, stilla. Wollmar låg och tittade på mig liksom kärleksfullt. Han verkade inte trött eller sömnig, men ändå väldigt tillfreds med att ligga stilla bredvid mig.
Efter en stund – och håll i er nu – petar han ut nappen litegrann och säger:
– Älskar dig…. mamma…. puss.
Jag fick såklart typ översvämning i hjärtat och kramade och pussade honom. Dock hade han ju fortfarande nappen i. Så han tog ut nappen självant och såg till att vi fick pussas ordentligt, innan han satte in nappen igen.
Förstår ni? Jag har fortfarande svårt att tro att det verkligen hände, men det gjorde det ju. Hela jag har varit lycklig och upplyft av det här hela dagen.
By far den finaste alla hjärtans-dagen någonsin.
Är jag min syster?
Vi har som sagt en pratglad kille. När vi låg och morgonmyste i vår säng utbrast Wollmar: Hello lampan bollen!
Helt logisk observation!
En något mindre logisk observation var när jag tog det här kortet på oss tre. Jag visade Wollmar kortet och frågade vilka de var på bilden. Alltså bara några sekunder efter att jag tagit den. Daddy-Wollmar och… Fia!
Haha, min son ser inte skillnad på mig och min syster… !
