Just nu har jag världens tydligaste lilla huvud som ligger och stångar mig strax under magsäcken. Det känns så nära huden att man tydligt kan känna konturerna. Nästan lite läskigt.
Nu voltar ju hen runt därinne rätt mycket fortfarande och omföderskor brukar ju inte ha rättvända och fxerade bebisar särskilt tidigt.
Men ändå, det känns skönt att inte behöva tänka på bebisens positionering inför en förlossning.
Den här vildingen får ligga hur den vill, hur länge den vill.
Sammandragningarna spökar fortfarande
Imorse tog jag och Wollmar bussen till Gullmarsplan och promenerade sedan en 20-minuterspromenad hem till Lisa. Lisa är min vän Elviras svägerska, och eftersom Elvira och hennes man Filip och deras son var på Stockholmsbesök hade vi bestämt frukostdejt allihop.
Det var en längre promenad än jag räknat med, och jag märkte redan då att sammandragningarna drog igång. Jag gick långsamt, och det lättade lite.
Sedan hade vi en trevlig frukost, och allting kändes okej.
Vi hade sedan bestämt oss att vi skulle på en barnaktivitet på stan, så vi började äventyret med att förflytta oss alla in till Hötorget.
Redan när vi promenerade mot bussen kände jag att sammandragningarna eskalerade något. Under bussfärden lugnade det sedan inte ner sig, utan blev bara smärtsammare och smärtsammare. De fortsatte sedan under hela färden, och efter lite hiss-stök med hissar som fastnade och sånt hade de blivit ytterligare värre.
Äventyret avslutades med att jag lotsade gänget till dit vi skulle, för att konstatera att jag aldrig skulle klara av att vara där och låta Wollmar springa runt och ha kul. Så Wollmar och jag fick ta bussen direkt hem.
Snopet.
Sedan blev det liggande vila, alvedon och vetekudde på magen tills de onda sammandragningarna lugnade sig. Det tog någon timme. Jag hade precis bestämt mig för att ringa in till förlossningen då det äntligen släppte. Sedan har det varit rätt lugnt resten av dagen, men jag känner att jag fortfarande är extremt känslig för att stå upp eller anstränga mig.
Jag vet inte vad jag ska säga. Det är TVÅ veckor kvar för mig att jobba, det hade verkligen varit sjukt snopet att bli sjukskriven nu.
Å andra sidan har jag dragit ner på tempot så pass på jobbet att det verkligen inte är särskilt provocerande.
Men att köra vagn med Wollmar i, gå i ett lite för högt tempo och liksom köra hela ut-på-stan-grejen var tydligen alldeles för ansträngande. Nu vet jag det. Tills det här barnet är ute får jag se det som mitt absoluta maximum att åka hem till någon och ta en lugn fika.
Och ja, jag antar att det kommer bli en till antibiotikakur för mig nästa vecka. Jag skulle bli mycket förvånad om nästa prov visade lägre bakteriehalt. Den där sketna GBS:en, alltså…
En sväng in på förlossningen
Gårdagens förvärkar gick ju över, men ersattes av ontontont i hela magen och ryggen. Jag kände mig inte illamående, men ett kraftigt osug på mat. Vi gick och la oss, men jag kunde inte somna. Vid 11-tiden vände jag mig i sängen och då vände sig även hela magen ut och in. Jag hann ropa “Hämta hinken!” men två sekunder senare så kaskadspydde jag över sovrumsgolvet. Sedan mådde jag ganska bra men hade fortsatt ontontont överallt i mage och rygg. Alltså ingen magsjuka-känsla. Vid 11-tiden kom en ny våg av kaskader och sedan låg jag sömnlös. Det kraftiga, men diffusa, ond övergick så småningom till en intensiv värk över njurarna bak på ryggen. Med min UVI-historia kändes det ganska troligt att besvären gått upp i njurarna.
Jag låg och väntade ut tiden fram till morgonen. Det kändes inte så akut att söka hjälp mitt på natten, men ändå ville jag gärna bli undersökt.
Vid 6-tiden ringde jag in till förlossningen och blev rekommenderad att komma in. Wollmar sov fortfarande sött, och i och med att det kändes mer medicinskt än förlossnings-relaterat enades vi om att J&W skulle stanna hemma. Jag promenerade över till SÖS och blev väl emottagen.
I och med att mitt besvär var låååångt ifrån så akut som en förlossning fick jag vänta länge. Jag hann somna och sova någon timme på en hård brits. Sedan blev det hela undersökningsfaderullan. CTG, utraljud av bebis, ultraljud av livmodertappen, blodprov, urinprov, en massa kläm på magen och dunk på ryggen.
En CTG-kurva utan värkar. Såklart, det visste jag ju. Men kul att kunna se sammandragningarna i mätbara tal och också kunna se bebisens hjärtslag öka och minska i takt med dem.
Resultatet blev: en urinvägsinfektion som troligen gått uppåt mot njurarna, men inte så kraftigt (då borde jag ha hög feber och intensivare smärtor). Massa prover som skickats för odling och en ny kur antibiotika.
Såhär pigg och gråblå är jag efter en sömnlös natt och en sväng in på förlossningen.
Jag fick i alla fall så här fina tröst-bilder skickade hemifrån:
Fina mamma
Jag omges av fina, omtänksamma människor! Tack för alla sms och hejarop!
Min kära mamma kom förbi med det här.
Två “Damernas Detektivbyrå”-böcker från bokrean, tranbärsjuice och lakritsremmar.
Idag är jag hemma från jobbet och får en förkänning för hur gravidtetsledigheten kommer bli. Vaknade med Wollmar och gjorde frukost och fick gjort morgonrutinerna och gick sedan och lämnade honom på förskolan. Sedan dess har jag sovit.
Nu har jag ätit lite macka och ska krypa tillbaks ner i sängen med boken och lite lakrits.
