Idag går jag in i vecka 36, och den här graviditeten är verkligen, på riktigt, snart över.
Vi pratade om det igår, Joseph och jag. Hur snabbt det går, och ändå inte.
Det känns verkligen som evigheter sedan september, när graviditeten startade. Framförallt när man tänker tillbaks på månaderna som gått i Wollmartid. Det är ju all skillnad i världen på en 13-månadersWollmar och en 21-månadersWollmar.
Jag säger det igen. Med Wollmar i magen var förberedelserna som mycket mer omfattande. Vi förberedde oss på en livsförvandling. Allting skulle förändras, inget skulle bli som förr.
Det innebar också att vi levde oss in så mycket mer. Tänkte på hur det skulle bli. Jag ska inte påstå att det var lättare att tänka sig in i bebislivet, för det var det sannerligen inte. Nu vet vi så mycket mer.
Men jag tror ändå att själva bebisens ankomst kommer komma lite som en chock för oss. Framförallt om den skulle bestämma sig för att vilja komma ut tidigare än datumet för det planerade snittet. Nu planerar vi ju utifrån det, med ommöblering här hemma med vagga och allehanda bebisattiraljer. Det kan liksom vänta ett tag till.
Jag är hormonell och gråter en skvätt varje dag, framförallt för det här med Wollmar. Jag är lite rädd att han ska känna sig undanskuffad av att få en bebis här hemma. Och jag älskar honom så innerligt, ju.
Jag längtar efter att inte vara gravid längre. Att kunna vara en sådan mamma som springer omkring och busar på lekplatsen, som kan klättra efter sonen i lekställningarna, som kan delta i lite vildare lekar. Att vara flodhästmamman är rätt trist.
Men då vet jag också att jag kommer ha ont och att tiden efter kejsarsnittet kanske inte blir en dans på rosor. Förra gången var veckorna med morfin och andra smärtlindrande tabletter, av behov att ha hjälp vid förflyttningar i säng, att ha ont av att stå och gå, det var en chock. Nu kan jag ju räkna med det, på ett annat sätt. Och jag längtar inte efter det.
Jag längtar inte heller efter att ha en bebis att amma och bära på, samtidigt som jag måste säga nej till Wollmar som vill bli buren och kramad lika mycket. Det är här samvetet börjar gnaga. Det kan ju vara svårt med tvåbarnsomställningen redan utan fysiska hinder, liksom.
Men samtidigt, jag längtar efter den där bebisen. Och jag längtar efter vad den kommer göra med oss alla. Med mig, med Joseph, med Wollmar.
Men bebisen väger nu något mitt emellan 2,5 och 3 kg.
Det är ju så väldigt, väldigt lite.
Det känns ju som att det är så enormt mycket bebis där inne i magen.
Men så kör jag bicepscurls med 7 kg i vardera hand, och när jag sen tog upp den här 2,5-kgsvikten för att ta kort, ja, då känns ju den fjäderlätt.
Lilla, lilla bebisen där inne.
Wollmar kommer såklart kännas SÅ HIMLA STOR i jämförelse. Vår stora, lilla grabb.
Barnmorskebesök vecka 36
Allting verkade bra, så skönt.
SF-måttet låg på 31, en cm mindre än samma vecka med Wollmar i magen. Det är ju det jag kände på mig också.
Blodtrycket däremot låg högre än vad det brukar, 122/68. Det är ju långt ifrån högt gravidblodtryck, men högt för att vara mig.
Blodsockret låg på 6,0. Hjärnvärdet fortfarande högt, 135.
Så knasigt alltså. Det har liksom bara gått upp under graviditeten, jag började ju på 122. Jag äter ju järntabletter och hade ju för den sakens skull kunnat sluta. Men, heh. Alla andra klagar på att de blir hårda i magen av att vara gravida. För mig är det liksom tvärt om. Så jag självmedicinerar med järntabletter. Barnmorskan säger att det är helt okej.
Men det är ändå lite märkligt att järnvärdet fortsätter att vara så bra. Med Wollmar i magen åt jag ju 3 järntabletter om dagen ett tag för att värdet sjönk så hastigt och för att jag blev så väldigt utmattad av det.
Undra om det bara beror på att det är olika graviditeter, eller om det finns någon annan anledning till skillnaden?
Bebisens hjärtslag var 137, precis runt omkring där det brukar ligga. Wollmar hade alltid lite högre puls, kring 144. Jag undrar om det är någon anledning till det också. Olika barn, såklart. Det är ju aldrig så att omständigheterna för barnmorskebesöken är likadana från gång till annan. En del gånger är jag där på förmiddagen, andra gånger på eftermiddagen. En del gånger har jag skyndat mig dit och gått i en massa trappor, en del gånger har jag masat mig dit långsamt och dessutom suttit länge i väntrummet. Och ändå ligger de här olika barnens hjärtslag på lite olika nivåer.
JAG DÖÖÖÖÖR, jag är så nyfiken på det här barnet. Vem är du Sleepy?
Vi bokade in ett sista besök innan kejsarsnittet. Barnmorskan var dock tveksam till om jag kommer hinna dit, hon tycker att det låter som att det ändå finns en risk att barnet vill komma tidigare och att snittet får tidigareläggas.
Så var det ju förra gången, med Wollmar. Jag hade en barnmorsketid inbokad klockan 11 samma dag som Wollmar föddes klockan 8. Barnmorskorna på förlossningen skrattade gott när jag bad någon av dem ringa till min MVC för att lämna återbud…
Jaja. Vi får se när det här barnet behagar komma. Jag tänker utgå från att det kommer på utsatt datum och inte tidigare.
Nervös för kejsarsnittet
Alltså, dagarna tickar på. Jag börjar bli rätt nervös för kejsarsnittet.
1) Vågar jag tro att allt faktiskt kommer gå som det ska? Jag var ju HELT övertygad om att en vaginal förlossning skulle gå finfint förra gången, och så blev ju inte fallet. Det är inte så att jag går och oroar mig för någon specifik komplikation, men det är ändå en hyftsat stor operation. Vad kan gå fel? Kommer något gå fel? Hur kommer det bli?
2) Hur ont kommer det göra efteråt? Efter sfinkterrupturen hade jag två vedervärdiga första veckor med regelbunden smärtlindring, jobbiga biverkningar av mediciner och otroligt ont att ligga, sitta, stå och gå. Jag har ett datum i huvudet. Det femtonde augusti 2012 vet jag att jag dock kunde äta middag på stan, laga middag på kvällen och gå en hyfsat lång promenad. Vi hade Carro&Oscar på besök och jag vet att jag var lite nervös innan för hur det skulle gå, men att jag också var sjukt nöjd med att den dagen gick att genomföra. Wollmar föddes alltså 30 juli, så då hade jag alltså passerat de där två vedervärdiga första veckorna med någon dag. Smärtan minskade förstås successivt under tiden. Sedan hade jag förstås ont längre än så, men den där sjuka, akuta smärta smärtan hade ändå börjat lägga sig.
De flesta som jag läser om verkar dock mena att ett kejsarsnitt är en piece of cake jämfört med en sfinkterruptur. Jag hoppas på det. Både rent smärtintensitetsmässigt och hur länge det kommer göra ont.
3) Hur kommer kropen reagera? Jag förstår nu i efterhand att jag fick någonslags deppighet i förhållande till min egen kropp efter förlossningen med Wollmar. Det var sfinkterrupturen som orsakade det i första hand, men även chocken av att få en slapp mage, galna sprängfyllda amningsbröst, hudbristningar och hela alltihop. Från medicinskt håll var de ju också så osäkra på hur sfinkterrupturen och bäckenbottenbristningarna skulle läka, om kroppen ens skulle hålla för vanlig träning. Jag var verkligen förtvivlad länge över kroppen och hur den såg ut. Nu i efterhand vet jag att den läkte bra, träningen gick fint och återhämtningen till “normal” kroppsform gick hyfsat snabbt. Hudbristningar och ändrad form på brösten är smällar man får leva med, känner jag. Men ett nytt operationsärr, på magen den här gången. Hur kommer kroppen reagera på det i återhämtning, muskelmässigt och utseendemässigt?
Jag är inte orolig, direkt. Men nervös. Det kommer vara en galen känsla att ligga där på ett operationsbord och veta att vi inom loppet av några minuter kommer få träffa vårt andra barn. Och att de i samma tidsförlopp också kommer skära upp magen på mig och öppna upp buk och livmoder, med alla risker det kan innebära.
