Dagens mage!
Sista gången på gymmet
Var nyss på gymmet för sista gången innan “träningsuppehållet”. Tog en mil på cykel.
Tidgare har jag tänkt, att om vattnet går på gymmet så finns det i alla fall massor av papper att torka upp med och sprit att torka av med, så att det slipper bli så ofräscht för alla andra. Det kändes lite oturligt att gymmets alla pappershållare var tomma…
Det är onsdag, och på onsdagar brukar jag också köra ett varv i gymmet.Tog några maskiner och en omgång med hantelövningar. Gick inte vattnet av det, så blir det ingen bebis före planerat snittdatum, det är då ett som är säkert.
Tjockismagen tackar för sig och preggomamman kommer återkomma i annat skick efter sommaren!
Snuvad på ett maratonlopp?
Det finns en liten besvikelse i det här med att föda via kejsarsnitt den här gången.
Det är det enda alternativet, och det känns lite oklart hur ställer mig till det hela om att kejsarsnitt är något av ett fusk. Att man inte föder på riktigt, alltså.
Hur som helst, ett barn kommer ut och jag förbereder mig i alla fall på att behöva visa nakenhet och att ha smärta och obehag. Upplevelsen är helt klart inte samma, men i lidande mätt – kanske ungefär likvärdigt som en “riktig” förlossning. Om det nu skulle vara smärtan i sig som definierar kvinnligheten i att föda barn…
Jaja.
I alla fall. Tillbaks till besvikelsen.
Många jämför en förlossning med ett maratonlopp.
Det är grejen.
OM jag nu hade fött vaginalt hade jag kunnat sitta där på maratondagen och skrocka lite förnöjt och tänka att “det är rätt åt Joseph…!” eller nåt sånt. Som om det vore en slags rättvisa i det. Jag föder barn, Joseph får springa Stockholm Marathon.
Missförstå mig inte. Jag menar att det faktiskt vore ganska schysst att ha en upplevelse-likhet att dela, nu när det också ligger så nära i tid. Kampen, smärtan, målet i sikte, tvivlen, ångesten, lyckan när det är över. Ni fattar kanske.
Men nu blir det ju inte så. Lite snuvad på konfekten, kan jag ändå känna mig.
